Allt får sin orimliga förklaring i "Seven Pounds".
Will Smith sägs numera vara Hollywoods ende skådespelare som garanterar publiksuccé. Så har det strängt taget varit ända sen ”Men in black”. Den som lockas till ”Seven pounds” får sitt lystmäte på den galante Smith, även om den likt flera av hans senare filmer har annat ärende än att rumstera om bland actioneffekterna. Tvärtom; här signaleras djupt existentiellt allvar med Will Smith i centrum för praktiskt taget varenda bild. Ett förbindligt leende som aldrig når ögonen. En plågat rynkad panna och ångestutbrott i enrum.
Redan innan förtexterna rullar ringer hans skatteindrivare från IRS, skatteverket, in sitt kommande självmord.
En stund förblir ”Seven pounds” kryptisk. Vad vill egentligen denne nitiske tjänsteman med sin eleganta kostym och dokumentportfölj med dem han tränger sig på, söker upp och frågar ut? Framför allt med den vackra hjärtsjuka Emily (Rosario Dawson)?
Allt får sin (o)rimliga förklaring. Regissören Gabriele Muccino tillämpar det icke-linjära berättandet för att hålla oss på halster. Det är ett klokt knep av honom, ty om han berättat historien om skattetjänsteman Bob Thomas kronologiskt och rakt skulle den framstå som både manipulativ och obehaglig. Kanske till och med löjeväckande för den som är lagd åt det hållet.
Om man tycker om när tårar rinner klara och vackra utan minsta förvridna anletsdrag är förstås ”Seven pounds” ett måste. Men utan att säga för mycket: för alla som hoppas på lämpliga organdonatorer för transplantation väntar en mardrömsthriller.