Att se filmen ”Sex and the city” är som att träffa gamla vänner och undra vad man någonsin såg hos dem, skriver Jane Magnusson. Den en gång banbrytande tv-serien har fått en mossig uppföljare.
”Sagan om ringen” vore en bättre titel för långfilmsversionen av den populära teveserien ”Sex and the city” – om den inte redan hade varit upptagen. När Carrie (Sarah Jessica Parker), Samantha (Kim Cattrall), Miranda (Cynthia Nixon) och Charlotte (Kristin Davis) återförenas efter sin tevesemester handlar allt om att gifta sig, få på ringen eller få av den.
Det känns lite trist. När ”Sex and the city” drog i gång 1998 var en stor del av attraktionen att den kändes banbrytande. Kvinnor med pengar har förvisso alltid shoppat, lunchat och skvallrat i varierande utsträckning men här fick de för första gången göra det helt ohämmat, i tv, på bästa sändningstid och i pauserna mellan ovanstående aktiviteter ha ogenerat sex.
Det här var som sagt några år sedan. Konceptet känns knappast fräscht i dag, tvärtom obehagligt mossigt. Att någon ens vågat fatta beslutet att göra storfilm av något så omtyckt och samtidigt så daterat som ”Sex and the city” är oerhört djärvt. Men där slutar tyvärr modet.
Regissören Michael Patrick King är kanske den fegaste i sin bransch. Med uppdraget i hamn har han inte vågat göra någonting av det. Trots att rollkaraktärerna nu skall vara 20 år äldre än när de en gång anlände till Manhattan i jakt på, som Carries speaker-röst förklarar, ”love and labels” har ingenting hänt dem. Det är som om King bett sin ensemble att tänka tillbaka på hur det var att göra tv och liksom göra om det på något sätt. Ett sätt mer passande för bio, kanske, tänk själva.
Detta har samtliga gjort och bara några minuter in i filmen ser man hur skådespelarna resonerat:
–Hmm … tv är en liten sak, bioduken är en stor sak, då tar jag alla små gester jag gjorde i tv och förstorar dem … Ja! Det måste funka!
Naturligtvis inte.
Charlotte, som är glad, käck och lite naiv, framstår i filmen som lätt utvecklingsstörd. Hennes återkommande replik oavsett en glad, ledsen eller som oftast trist situation är: Aiiiiiii! Som en fyrstjärnig hysterika skriker hon sig igenom vardag och semester. Detta trots att hon i allas ögon är bilden av lycka: gift med sin Harry (Evan Handler), mamma till lilla Lily och fri att fördriva dagarna i lyxförpackning.
Med Miranda är det samma sak. Som mor och yrkeskvinna har hon också bara ett läge: förbannad. Sexet som väninnorna en gång pratade om har helt försvunnit ur hennes liv. Och när hennes man Steve (David Eigenberg) i ett egendomligt försökt till känslostorm häver ur sig att han varit otrogen beter sig Miranda inte alls som den moderna kvinna hon är, utan gör en resa tillbaka till något högkristet 1800-tal. Helt obegripligt. Jag lägger handen för munnen och skakar på huvudet: Jesus vad reaktionärt det här är.
När Mr Big (Chris Noth) friar till Carrie är det som om en stubbe talar. Där han tidigare stod för ett tillbakalutat, enerverande lugn är det nu som om en ent (de stora talande träden i ”Sagan om ringen”) förirrat sig in på fel inspelningsplats. Noth stolpar omkring och talar monotont. Man är rädd att hans knastertorra kvistar skall fastna och riva sönder alla fina klänningar, skor, nedbantade kroppar och lyfta leenden. Ändå tackar Carrie ja, Big skall ju bygga henne en fin garderob åt alla hennes Manolo Blahnik-skor. När vi får se garderoben hör jag spridda applåder. För en garderob?
Att åldras har för mig alltid förefallit rätt behagligt. Man blir klokare, mer erfaren och trygg. Lägger man 20 år på nacken får man ut något av det. Framför allt kan man se en komik i allt konstigt livet ställer till med. Så sorgligt att mina vänner från ”Sex and the city” inte fått ut ett dugg av allt de varit med om. I dag är de tråkigare, ängsligare och mindre eftertänksamma än någonsin. Under hela filmen drar jag på mungiporna en enda gång och då tillhör repliken inte en i tjejgänget utan Candice Bergens Vogue-redaktör.
Kanske finns det något här att hämta för dem som aldrig sett tv-serien. Drömmer man om ett rörligt modemagasin är det här definitivt grejen (i ett halvår, till modet växlat). Men tv-tittare kommer att känna sig som jag – att se filmen ”Sex and the city” är som att träffa gamla vänner och undra vad man någonsin såg hos dem. Gamla vänner som blivit rika och ägnar all sin kreativa kraft åt retail-therapy (att köpa sig glad). Vid ett tillfälle pratar Carrie om sina nya bekantskaper:
– … new friends like Vera Wang and Carolina Herrera and Christian Lacroix, Lanvin and Dior.”
”Sex and the city” innehåller så mycket Gucci och Louis Vuitton att även köpsugna kommer känna avsmak. Med filmen blåser förhoppningsvis hela konsumtionsstormen ryggen av sig. Dags att återuppliva grungen.