En satanisk adelsman med det emblematiska namnet lord Blackwood grips mitt i en ockult akt av yttersta djävulskap. Den involverar en halvnaken kvinna försatt i vanmakt, svarta ljus, pentagram och en massa otäcka ramsor. Men Sherlock Holmes, det tweedklädda geniet från Baker Street, sätter stopp för den gruvliga akten. Självklart är han sekonderad av den måttfulle doktor Watson och den imponerade inspektör Lestrade från Scotland Yard.
Lord Blackwood döms till döden för ett antal kvinnomord. Men på något sätt undkommer han gravens djup och återvänder för att smida än värre planer. Scenariot har, liksom dagens Beckfilmer, ingen litterär förankring utom att manusförfattarna använder sig av bokens karaktärer. Men den förvandling som sir Conan Doyles opiumrökande, litteräre hjälte genomgått för den här filmen är betydligt brutalare än Martin Becks och Gunvald Larssons.
I den brittiske regissören Guy Ritchies (”Snatch”, ”Lock, stock and two smoking barrells”) version är den viktorianske detektiven förvandlad till något så otänkbart som – en actionhjälte. Visst har han sin imponerande slutledningsförmåga kvar. Men framför allt är Holmes här en riktig he-man som flexar biceps i stället för att dricka te och tokboxas med underklassen på sin lediga tid. Lite galet faktiskt. Dessutom är hans trogne Watson (Jude Law) en tvättäkta hunk med förförarmustasch och en blivande fru i släptåg.
Downey jr och Law är ett anslående radarpar som charmar med energi och ett avväpnande humoristiskt munhuggande, inte tu tal om det. Filmen är packad med lyxiga våldsscener och hårdfört våld (rätt sadistiskt för en 11-årsgräns dock) och så mycket viktoriansk scenografi man kan önska. 1800-talets London har aldrig varit lika snyggt återskapat. Äventyrligheten och det grabbiga ”män-som-gör-våldsamma-saker-tillsammans”-temat är inget problem för Ritchie. Där är han sannerligen på sin mammas (London-)gata.
Den tråkiga sidan av ”Sherlock Holmes” är att den lider en brutal brist på några som helst känslomässiga fördjupningar. All antydan till innerlighet avvisas med en muskulös axelryckning och några hysteriska balansakter på ställen där det är riktigt farligt att trilla ner. Själlöst var ordet.