En passion som inte väjer för ålder.
För några år sedan, i en recension av Roger Michells ”The mother”, var jag oförsiktig nog att skriva om äldre och sex med en lätt ironisk ton (och jag uttryckte mig förmodligen lika smidigt som ett stämjärn). Jag fick tusen kvinnor över mig, med viss rätt.
”The mother” sades riva det allra sista filmtabut, en äldre kvinna har passionerat sex med en ung byggjobbare – då hade vi ännu inte sett tysken Andreas Dresens ”Sjunde himlen”: Så här har aldrig erotik, sex och passion någonsin tidigare skildrats. Så här närgånget har vi inte sett en manlig eller kvinnlig kropp på jag vet inte när.
Det är en närgångenhet man nästan egentligen bara kan känna igen från sitt eget sätt att se på sig själv. Inge, i 60-årsåldern, lever sedan 30 år med sin älskade Werner, även om det var några år sedan det riktigt sprakade och gnistrade. Det händer dock att de fortfarande har sex med varandra.
Så träffar Inge Karl, 76. Ingen av dem vet vad som händer, bara att det händer – och som det händer. De blir passionerat förälskade och inleder ett förhållande i smyg.
Det är i många avseenden en fantastisk film. Den är osminkad (i alla bemärkelser), den är rak, rätt rå om jag nu törs säga det, ömsint, vacker och bitvis väldigt rolig. Och ruskigt konsekvent. Den väjer inte för något, kompromisslöst och tragiskt brutalt tar den oss hela vägen.
Ursula Werner (Inge) kommer efter den här insatsen att behöva ett nytt prisskåp hemma i huset. Det är det bästa jag sett på en evighet.