Bombay, nittonmiljonersstaden som aldrig sover. Där högt och lågt, fattig och rik, död och liv är lika tätt sammanflätade som i Dickens London. Där tiggarbarnens slavdrivare får Bill Sikes att framstå som en exemplarisk fosterförälder. Men det är också en stad i ständig ”fast forward”, där framtiden är oförutsägbar och sagan möjlig. Från koja till slott, från askunge till prinsessa, från hukande groda vid slummens latrin till den sorgeögda sagohjälten Jamal som sitter i en tv-studio inför en mångmiljonpublik och, till allas förvåning, svarar rätt på fråga efter fråga i ”Vem vill bli miljonär?”.

Är det slumpen eller ödet, har han tur eller fuskar han bara? Programledaren Prem Kumar är övertygad om det senare. Hur skulle en outbildad springsjas på ett telefonbolag, en pojke från slummen, en ”chai wallah”, som han om och om igen med lustfyllt förakt kallar honom (Anil Kapoor håller samman hela filmen med sitt rytmiska tal), kunna svara på fler frågor än någon tidigare tävlande? Dessutom gillar Kumar inte att någon stjäl hans show. Jamal kastas i häktets tortyrkammare.

Men i stället för en bekännelse får poliskommissarien (Khan) höra en omtumlande berättelse om två föräldralösa bröder och en föräldralös flickas kamp för överlevnad, värdighet och kärlek. Svaren har bränts in i Jamal, ett och ett, i själva hans levnadshistoria. Att de programansvariga har plockat fram dessa frågor just när Jamal råkar komma med i programmet kan inte vara något annat än ödet.

Det är inte lätt att få en modern, komplex och någorlunda realistisk film att sjunga som en saga. Det blir så lätt en lögn i stället. Men de melodiska replikerna, tv-showens ständiga omkväden, Kapoors frestande hånfulla demongrin och Dev Patels oemotståndliga sagohjälteutstrålning håller filmen på rätt sida om gränsen. Och när den trillar över i banalitet räddas den av energisk klippning, makalöst sugande musik och nödtorftigt ommålat stöldgods från den syd­amerikanska filmvågen.

Danny Boyles regi har alltid haft ett drag av ”va fan… vi kör bara. Det blir nog kul”. Och det blir det ofta. Punkenergiskt, visionärt och aldrig för stilrent för att avskräcka en stor publik. Det var svårt att tro att han var fyrtio prick när ”Trainspotting” slog världen med häpnad. Skräckfilmen ”28 dagar senare” från 2005 verkade komma rakt ur en sjuttonårings geniala splatterfantasim, och rymdäventyret ”Sunshine” hade mer fingertoppskänsla för moralkonflikter i vår tid än den generation som lever med dem brukar kunna gestalta.

Också ”Slumdog millionaire” är genomsyrad av den skamlösa energin (att som engelsman ta sig rätten att berätta en skröna från en tragisk slum i den gamla kolonin kräver en viss dumdristighet). Här är han dessutom på väg att lyckas med något han aldrig varit i närheten av förut: en mogen, avrundad, tidlös berättelse.
Men sagor är uppbyggda av symboler som ständigt måste skapas på nytt. Annars blir de klichéer och sagan töms snabbt på sin mening.

Så länge filmen växlar mellan den vildsint filmade barndomen, den fullständigt magiska duellen i tv-studion och det roliga och gripande polisförhöret är den tät och fascinerande. Men när ”de tre musketörerna” Jamal, Salim och Latika växer upp och deras ödesdrama ska få sin konklusion så börjar Boyle famla i luften. Han vet allt om gruppdynamik, allt om att äta eller ätas, men romantisk kärlek är inte hans kopp chai. Den vuxna Latika blir i Frieda Pintos gestalt inte mer än en strålande vacker värdinna för – säg – olympiska spelen. Den lilla slumprinsessan Rubina Alis charm och smärta är som bortblåst när Pinto tar över stafetten. Och scenerna i gangs­terns högkvarter, där brodern Salim är torped, har en torftighet och ytlighet som gränsar till svenska filmgangsterskildringar.

Banaliteter kan vara underbara i banala filmer. Men i en film som vill mer och som förflyttar oss i tid och rum skär varje falsk ton genom fiktionen som en kniv. Slarvigt. Onödigt.

Men till slut får man kapitulera inför fenomenet.
”Slumdog millionaire” kastar sig ut i en global, postmodern värld både tematiskt, estetiskt och produktionsmässigt. Den kommer att få med sig en större och mer varierad publik än de mer estetiska och pessimistiska slumskildringar som gjorts av inhemska tredjevärlden-regissörer (”Guds stad”, ”Älskade hundar”, ”Tropa de elite”). Det är en feel good-film om extrem fattigdom. Unga par från London till Kazakstan kan se Jamal dyka ner i slummens latrinbassäng och små barn utsättas för obeskrivlig onds­ka – och sedan lämna bion kärare än någonsin och med en känsla av att allt är möjligt. Det är ingen liten prestation.