Allt är Woody Allens fel. Ingen kommer längre undan med en tjugotalskomedi utan att modernisera den, skruva och putsa på bilder och dialogleverans tills decenniet känns lika modernt och blänkande som det en gång var.

Stephan Elliots (fortfarande mest känd för ”Priscilla, öknens drottning” från 1994) försök att göra buskiskomedi av Noel Cowards lätta men allvarsamma drama ”Easy virtue” smakar dammig choklad redan i förtexterna. Den vackra, amerikanska änkan Larita (Jessica Biel) kör över mållinjen i ett racerlopp i Monte Carlo, skakar lockarna ur läderhjälmen och ler mot en blixtförälskad ung lord.

Fart, fläkt och skönhet utlovas. Men kameran känns felplacerad, musiken feltänkt och klippen slöa. Det svänger helt enkelt inte.

När paret sedan anländer till lordens muggiga, engelska slott där Colin Firth är dåligt maskerad till krökande krigsveteran och Kristin Scott Thomas spelar över som skräcködle-adel så ger man upp allt hopp. Hur kan man misslyckas med två sådana veteraner?

Filmen trampar på som om kollisionen mellan nytt och gammalt, Amerika och England, frihet och konventioner, är ett daggfräscht ämne som inte behöver ta några oväntade vändningar för att bli roligt.

Dragshowfilmen ”Priscilla” lyfte ibland till komedinivå med hjälp av musik, kostym och bitchiga repliker. Men redan då kändes det som om Elliot ville vara allvarligare än han vågade. Och han har inte blivit modigare med åren. I ”Små skandaler” är det ett par intressanta möten – som när fadern och den glada änkan talar om död och synd i garaget eller när modern och valpsonen talar om arv och synd i sovrummet – som Dammger en glimt av ett levande drama. Resten är överdraget med ett tjockt lager damm.