Los Angeles, sent 2000-tal. Papperstidningsdöden griper omkring sig. Till och med den mäktiga Los Angeles Times sitter i skiten.
Reportern och kolumnisten Steve Lopez (Robert Downey jr) har som jobb att varje vecka leverera personliga, djupt kända, välskrivna betraktelser inifrån stadens dunkla hjärta. Det är inte alltid lätt. Frihet under extrem press. Folk får sparken runt omkring honom. Att han har ett sönderfallande äktenskap med sin egen redaktör (Catherine Keener) gör inte saken lättare. Som en utsvulten gam i öknen söker han villebråd på gatorna runt redaktionen, människoöden som gör sig i en tidning, och som i bästa fall gör att just han anses oersättlig på redaktionen.
En dag får Lopez syn på en svart kille med en tvåsträngad fiol i handen. Mannen är uppenbarligen hemlös, förmodligen extremt knasig. Men ljuden från instrumentet låter himmelska. Bingo! Lopez har en story. Snart har han en vän, någon han kan försöka hjälpa och äntligen dessutom bli lite amerikansk hjälte på kuppen.
Allt det här är sant, nåja, så sant som ”based on a true story” brukar vara. Filmen bygger på Los Angeles Times-journalisten Lopez bok, ”The Soloist. A Lost Dream”, som handlar om hans möte med den klassiskt skolade violinisten Nathaniel Ayers som hamnade på gatan i unga år på grund av psykisk sjukdom.
Det fina med Joe Wrights, regiunderbarnet från Ian McEwan-filmatiseringen ”Försoning”, tolkning av historien är att allt möjligt är med. Här finns de klassiska feel good-elementen: ”oväntad vänskap som är utvecklande både för den starke och den svage” liksom den djupt cyniska sidan av saken, det vill säga hur Lopez gör en strålande karriär på sin ”vän” Nathaniel. En fördjupning som får relief av den verklighet där amerikanska tidningar läggs ner på löpande band, och som eskalerat sedan filmen gjordes för något år sedan. Kevin Macdonalds ”State of play”, som kom i våras rör, sig för övrigt i samma fält.
De här dubbla agendorna gör i sig att filmen inte har den förväntande strukturen och det lyckliga och framåtblickande slutet som konventionen kräver. ”Solisten” nöjer sig med att vara en tillståndsbeskrivning mer än ett traditionellt drama med lätt avläsbara konflikter. Och det känns bara välgörande.
Skådespelarna gör också ett nummer av att gestalta den här oförutsägbarheten. Robert Downey jr passar perfekt i rollen som Lopez med sin lite stöddiga, ruffiga comebackattityd som får laddning av skäggstubben, de risiga kläderna och gympadojorna. Men han är också skicklig på att gestalta hur Lopez pendlar mellan att utnyttja Ayers och verkligen vilja hjälpa honom till ett bättre liv.
Likaså Jamie Foxx – som vann en Oscar 2004 för sin roll som en annan musiker med ett tufft liv, Ray Charles – gör ett mindre storverk när han lyckas gestalta den schizofrene Ayers som döljer sin själ bakom hiskliga förklädnader. Helt utan överspel. Film är sällan det bästa mediet för att gestalta psykisk skörhet, det blir ofta klumpigt och spekulativt. Men Foxx trick är att hela tiden låta ansiktet, även när det är clownmålat, vara totalt öppet och oskyddat. Det blir en projektionsduk för hela det batteri av motstridiga känslor som passerar inom honom.
Även Catherine Keener är som ofta sevärd. Hon är dessutom värd en liten Special-Oscar för att hon gör en klichébefriad, verklighetsanknuten tidningsredaktör som inte skriker och domderar om att ”du har 24 timmar på dig att göra jobbet, annars …” utan pratar helt normalt.
Eftersom Nathaniel Ayers inre inte bara härbärgerar skönsjungande änglar utan även de svartaste demoner så har melankolin och sorgen inget riktigt slut. Men känslan av ”Solisten” har något förlösande i sig i alla fall. Allt kan inte fixas till här i världen, inte ens i Hollywood. Sjukdom kan inte alltid kureras, en hemlös kan välja trottoaren framför en bäddad säng för att den är hans trygghet i galenskapen. Men utan människor som Lopez – i all sin moraliska skröplighet – som i alla fall försöker förändra saker, blir det så mycket fattigare i världen.