Efter tio långfilmer och fem teveserier kan man fråga sig om världen behöver ännu ett ”Star trek”-äventyr. Svaret är naturligtvis ja. Ingen science fiction-serie har kombinerat intergalaktisk action, rymdmonster, framtidsfantasier och ämnen från vår egen tid lika snyggt som ”Star trek”. När tv-serien började visas 1966 var den ett sätt för upphovsmannen Gene Roddenberry att diskutera religion, rasism, sex, politik och Vietnamkriget – teman som skulle ha varit alldeles för kontroversiella i ett program som utspelade sig på jorden.
Tvärtemot vad många tror blev den första serien ingen succé. Den lades ned efter tre år. Under sjuttiotalet hölls ”Star trek”-mytologin vid liv av fansen som skrev egna berättelser, klädde ut sig och arrangerade konvent. Många av dem var skeptiska när den första långfilmen, ”Star trek. The motion picture”, hade premiär 1979. Många av dem är skeptiska den här gången också. De första bilderna av de nya, rosenkindade Mr Spock och Captain Kirk fick fansen att muttra om att regissören JJ Abrams skapat ett ”Star trek 90 210”, en tramsig tonårsremake av deras heliga graal. De fasade för att ”Star trek” skulle bli lika misshandlat som ”Star wars” blev när C-filmen ”Det mörka hotet” hade premiär för tio år sedan.
Lyckligtvis kombinerar JJ Abrams nytänkande med respekt för originalet i precis rätt doser. Han berättar historien om hur Spock, Kirk, Mr Sulu och resten av besättningen på USS ”Enterprise” träffas på rymdakademin. Den spetsörade Spock, vars far kommer från den logiska planeten Vulcan och mor från det känslostyrda Tellus, slits mellan två kulturer. Kirk mår ännu sämre. Han är en impulsiv, ung man som super och raggar för att glömma sin fars död. I en av de första scenerna ser vi honom köra en Corvette över ett stup – till tonerna av Beastie Boys ”Sabotage”. Sedan försöker han ragga upp den blivande löjtnant Uhura och slås blodig av ett gäng rymdkadetter.
JJ Abrams är tidigare mest känd för att ha skapat teveserien ”Lost”. Även här piskar han upp en förtätad spänning mellan huvudpersonerna innan de ens bordat ”Enterprise”.
En styrka hos filmen är att den inte – likt andra ”reboots” som ”Batman begins” och den kommande ”Terminator salvation” – anstränger sig för att vara mörkare och hårdare än originalet. Abrams förstår att apokalyptiska vibbar inte hör hemma i ”Star trek”. Det är en optimistisk berättelse om hur människan reser ut i universum för att söka kunskap. Tekniken utgör inget hot, skeppen glider ståtligt fram och de flesta varelser kommer bra överens och hälsar på varandra med orden: ”Live long and prosper.”
Humorn och de stilrena uniformerna har också bevarats från sextiotalsserien. Spocks djupblå tröja är lika snygg och smakfull som datoreffekterna (som känns realistiska eftersom de inte expanderas in absurdum). Små detaljer som att det blir knäpptyst när någon sugs ut i rymden skänker också trovärdighet. Det gör även frånvaron av filmstjärnor. De enda bekanta ansiktena är Leonard Nimoy (den förste Spock som gör en makalös comeback) och Simon Pegg (britten som gjorde en hel teveserie om hur mycket han avskydde ”Det mörka hotet” och nu hjälper den konkurrerande rymdsagan i rollen som Scotty).
Filmen hade mått bra av lite fler moraliska konflikter mellan Kirk och Spock. Man saknar också den politiska dimension som fick Martin Luther King att hylla originalet. Men man kan inte begära allt av en blockbuster. ”Star trek” har så mycket spänning, charm och warp speed att man tappar andan.