Två snyggingar i pensionsåldern blir förälskade och gifter sig. Med sig i boet har de var sin, betydligt mindre attraktiv fyrtioårig son som aldrig har flyttat hemifrån. Sönerna är fula, självbelåtna och bossiga, lever på grillade majschips, runkar till gympaprogram på tv och inbillar sig att deras outsiderskap är helt och hållet självvalt.
Det verkar upplagt för två och en halv timmes pruttande, svärande och bankande på huvuden. Det är exakt vad man får också. Och det är underbart.
Inledningen är till och med lysande. Efter några minuter är giftermålet avklarat och Dale (John C Reilly) och Brennan (Will Ferrell) står och blåstirrar på varandra på gräsmattan utanför det som ska bli deras hus till tonerna av LCD Soundsystems "North Americans".
Det är en parodisk västernbild, men för de två ”barnen” är det på blodigt allvar.
Och det är det som gör den här filmen så uthärdlig. Dale och Brennan ser ut som och agerar som sådana där overkliga tv-sitcom-ungar. Men de är riktiga barn med riktiga känslor. Inga glimtar i ögonen.
Föräldrarna sekonderar briljant, i synnerhet ljuvliga Mary Steenburgen som utan sidoblickar uppmuntrar sin son, blir besviken, men aldrig ger upp. Karaktärsskådespelaren Reilly har alltid vetat hur man spelar loser utan att vare sig försköna eller förlöjliga sin karaktär. Ferrell har långt ifrån samma resurser, men i takt med att styvbröderna finner varandra blir han fin han också.
Om Ben Stillers ”Tropic thunder” travade vansinnigheter på varandra i ett tempo som tvingade fram utpumpade skratt, så är Adam McKays sätt att närma sig komedi det motsatta.
Han siktar på det lågmälda fnittret som kan bubbla upp tjugofyra timmar senare mot bättre vetande.