Vietnamkriget gav upphov till en mindre filmgenre där hemvändande veteraner kom på kollisionskurs med det civila samhället. ”Taxi driver” (1976) och den första Rambofilmen, ”First blood” (1982), var de som skapade ett mönster. Den psykiskt ärrade veteranen skildrades som en sorts vandrande bomb. Han kunde explodera när USA inte levde upp till hans höga moraliska krav, som i ”Taxi driver”, eller när samhället avvisade honom, som i ”First blood”.

I bilden av den svårhanterliga veteranen fanns både skräck och skuldkänslor.

Det känns ibland som om vietnamveteranfilmen går igen när Kimberly Peirce skildrar hemvändande Iraksoldaters problem i ”Stop-loss”. Dessvärre: det blir problem när Ryan Phillippe har Ramboscener i en film som vill väcka indignation mot manipulerandet med soldaternas tjänstgöringsplikt.

Johnny Rambo eller Norma Rae, Peirce borde ha bestämt sig. I ”Stop-loss”, hennes första film efter succédebuten med ”Boys don’t cry” 1999, är hon dessvärre obeslutsam i allt. 

Phillippe spelar sergeant Brandon King, dekorerad, äntligen hemförlovad efter en tjänstgöring som slutade i ett blodigt bakhåll. Nu vill han, precis som barndomsvännerna som återvänder tillsammans med honom, bara tillbaka till ma’ och pa’ och ranchen och försöka glömma alla krig.

Men efter att inte ha visat rätta glöden i sitt tal vid det festliga mottagandet i den lilla Texasstaden och därmed retat ett befäl, blir Brandon pådyvlad en ny vända i Irak. Med stöd av ”Stop-loss”-policyn vägrar armén att släppa soldater, fast deras kontrakt gått ut. Brandon har inga rättigheter.

Han flyr förläggningen, och tillsammans med bästa kompisens fästmö ger han sig ut på en Bonnie och Clyde-tur genom USA. Det är här vi plötsligt hamnar i ”Rambo V”. Slödder som kommer i deras väg får skylla sig själva.

”Stop-loss” lever mest  i början, i scenerna där de mjukhårda Texasgrabbarna kastar sig ut i tvångsmässigt festande för att försöka pressa fram den saliga hemkänsla som inte infinner sig. Det var denna västerns grabbkultur som Peirce fångade så bra i ”Boys don’t cry” – där huvudpersonen förresten också hette Brandon – och kanske hade hon velat dröja längre här.

Redan där har dock figurerna en tendens att bli åskådningsexempel ur veteranmuseet. Där finns till exempel han som bara kan vara man i armén, inte i sängen, och hans kompis, den enkle grabben som inte förstår sina egna oroande känslor.

Även i beskrivningen av militären har Peirce en benägenhet att ta till klichéer, på ett sätt som blir direkt förvirrande. I ena ögonblicket är allt tal om ära bara tomma fraser. I nästa stund fotograferas eldgaffelraka militärer som i rena idolporträtt.

Peirce har velat skildra soldaterna som lurade och förrådda, och samtidigt vara lojal mot deras hjältedrömmar. Det har gett henne problem hon inte lyckats lösa. ”Stop-loss” blir oklar, ett alldeles för ljummet inlägg i en het debatt.