Pressmaterialet till ”Streetdance 3d” inkluderar tips om hur man blir en framgångsrik streetdansare. För det första ska man skaffa sig ett tufft namn, exempelvis Swoosh, FX eller Neo. För det andra ska man bära superstora kläder (gigantisk basebollkeps är ett måste).
För det tredje ska man säga att bra saker är ”dope” och ”sick”. Att de ofrivilligt komiska tipsen är mer underhållande än filmen säger en hel del om dess töntighet. ”Streetdance 3d” skulle kunna användas för att avprogrammera hiphoppare.
Det kan tyckas märkligt att en brittisk kopia dyker upp flera år efter den amerikanska vågen av streetdancefilmer. Hollywood har spottat ut så många historier om rännstensungar som svänger sina lurviga – ”You got served”, ”Honey”, ”Stomp the yard”, ”Step up”, ”Step up 2” – att parodin ”Dance flick” kom i fjol.
Men ”Streetdance 3d” vill inte bara nå dansfrälsta utan den mångmiljonpublik som såg teveprogrammet ”Britain’s got talent”. Dansarna Diversity och George Sampson, som vann den andra respektive tredje säsongen av tävlingen, har betydande roller i filmen.
”Streetdance 3d” handlar om Carly, en ärtig tjej som jobbar med att leverera lunchmackor. Hennes danscrew drabbas av en katastrof när deras ledare, tillika Carlys pojkvän, hoppar av ett par veckor före dansmästerskapen. Hon blir ny tränare men gruppen saknar både motivation och lokal.
Räddningen kommer när rektorn på en balettskola erbjuder dem att repetera där – och Carlys gäng lovar att inkludera balettstudenterna i sin show. Rektorn hoppas att de trikåklädda och snobbiga eleverna ska inspireras av de stojiga kidsen från gatan. Efter en massa bråk (och förolämpningar som ”tutu tits”) inser dansarna att de måste samarbeta.
Dialogen och skådespeleriet håller lika låg klass som i de amerikanska förebilderna. Endast Charlotte Rampling övertygar som balettrektorn – i svart klänning och höga klackar är hon dessutom lika sexig som i den 36 år gamla ”Nattportiern” (särskilt när resten av ”Streetdance 3d”-ensemblen klär sig som TV 3-dockan Skurt).
Behållningen är, inte helt oväntat, dansscenerna som effektivt utnyttjar 3d-tekniken. Fotot är också intressant. Aldrig förr har London sett så amerikanskt ut. Här finns inga regniga, grå gator. Allt badar i ett gyllenbrunt Jerry Bruckheimer-ljus.