Charmlös stuvning med svensk krydda.
Förklaringen till att denna hopplösa irländska stuvning syns på svensk biograf kan bara vara en: den gåtfulla insatsen av såväl Svenska filminstitutet som Film i Väst.
Det har ofta sagts att filmavtalet både ska stödja svensk film och vara ett industristöd. ”Summer of the flying saucer” går så vitt jag förstår enbart på det senare. Men bara en handfull svenska filmarbetare har gjort försumbara insatser. För övrigt är den en klumpigt utförd och charmlös irländsk komediaffär.
Så mycket för stödpengar till värdefull svensk film.
I en avlägsen irländsk by samlas sommaren 1967 klichéerna från filmdecenniet dessförinnan: den handfallna bypolisen, den bussige byprästen, de vimsiga tanterna, de tandlösa gubbarna, den inskränkte garageägaren och hans ohängda söner… Det låter färgstarkt men går oavlåtligt i folkföraktande brunt och beige.
Hem till byn kommer inte bara Daniel, som upptäckt rock’n’roll, låtit håret växa och blivit pacifist. Eller ”hippiekommunist” som byns mer fördomsfulla uttrycker det. Samtidigt nödlandar också en vacker utomjording och hennes beskyddare med ett rymdskepp. Daniel kallar dem Janis Joplin och Jimi Hendrix. Förälskelse uppstår mellan Daniel och Janis. Sen går det väl ut på att alla blir glada tills rymdskeppet far tillbaka till sin fjärran galax.
Det signalerar, ja, fullständigt skriker ”originell” och ”kul” krock mellan gammalt och nytt, men är i både tanke och utförande fullständigt tondövt.
Till de ansvariga på svensk botten, främst Thomas Eskilsson på Film i Väst som ståtar som samproducent: Skäms ta mej fan!