Det är härligt att döda om offren är de rätta. Pedofiler, till exempel. Samvetslösa albaner som kidnappar oskyldiga turistflickor på flygplatser och säljer till prostitution. Slemma, feta schejker. Snorkiga överklassfransmän i smoking.

Att få döda i sällskap med varma, sympatiska skådespelare som Denzel Washington i Tony Scotts ”Man on fire” eller här Liam ”Schindler” Neeson är en ära, som att få göra en spännande utflykt med bara pappa. Han lär dig att hålla metspöt/pistolen, inpräntar de lagar som gäller i männens värld och får det att låta vackert och sant. Den här subgenren till actionfilmen skulle kunna kallas hatfilm. Ett fruktansvärt lågt brott begås. En man, gärna en som förlorat livsgnistan eller på något sätt avmaskuliniserats, uppfylls av heligt raseri och får äntligen användning för allt hemskt han har lärt sig (i Vietnamkriget, i CIA, i poliskåren). Nu sätter han allt detta onda i det godas tjänst, lämnar efter sig högar av lik, räddar oskulden och får tillbaka kvinnans respekt.
Men Tony Scott bemödade sig om en sak: att göra den lilla flickan älskansvärd och relationen mellan offer och hämnare lite gripande så att man längtade efter deras återförening.

I ”Taken” är flickan en korkad och bortskämd artonårig dotter, som inte skulle behöva sin pappa alls om hon inte hade råkat bli kidnappad. Man misstänker nästan att han har iscensatt det hela för att få tillbaka henne. När allt är över och far och dotter återförenas har ingenting annat uppnåtts än att hon har blivit fetischen ”dotter” åt sin pappa i stället för fetischen ”oskuld” åt en fet schejk. Men så länge jakten och slakten är varierad och underhållande så är det inte så dumt ändå.