Elliot Tiber lyfter på luren och ringer ”Woodstock Ventures”. Grannbyn har inte lyckats få tillstånd till sin musikfestival, några av världens främsta artister är redan uppbokade och Elliot råkar ha ett tillstånd. Visserligen bara tänkt för en handfull obskyra klassiska musiker, men stämplat och klart. Nu ser han en chans att få gäster till sina föräldrars fallfärdiga motell.
Snart vadar den unge pottfriserade inredningsarkitekten omkring i världsberömd lervälling och försöker vara värd för en halv miljon människor medan alla barriärer rasar, inom och utanför honom.
Han är den skuldtyngde sonen vars såriga familj plötsligt omsluts av ett gigantiskt, helande kollektiv. Han är mannen i garderoben som hamnar på ett fält av polymorf sexualitet där allt är tillåtet och ingenting är märkvärdigt.
Det har blivit en väldigt konstig film av Elliot Tibers självbiografiska berättelse; briljant i sina enskildheter men vag som helhet. Som en hippiefest där allt är lugnt fast kaoset breder ut sig, där folk bara är, utan att det är något med det.
Ett tillstånd där ingen enskild individ och varje enskild individ är viktigast i världen.
Det är ingen lätt sak att gestalta, men Ang Lee lyckas. Framför allt genom sina oväntade och fina val av små och stora birollsinnehavare.
Liev Schreiber (mest känd som Sabretooth från Wolverinefilmerna och aldrig dålig i någonting) som gör Koreakrigsveteranen och transvestiten Velma med vapen i strumpebandet till en sexig, oförglömlig ängel. Paul Dano (den falske predikanten från ”There will be blood”) som med sitt stumma tonårsansikte drar in stackars Elliot i en folkabuss för en psykedelisk tripp bland madrasserna. Den docksöta musikalstjärnan Jonathan Groff som kruslockig kommer ridande på en vit häst, med ett outgrundligt leende och en papperspåse full med cash. Eller Mamie Gummer, en näsa under en slokhatt, som gör ett perfekt miniporträtt av den mindre snygga flickan i de häftiga killarnas närhet.
Lera, lsd, nakna kroppar i naturen, mamma och pappa som släpper loss med hasch brownies. Psykologiskt fångar filmen det ögonblick när allt som verkar omöjligt plötsligt, genom att Elliot släpper taget, blir uthärdligt. När paniken släpper och livet börjar flöda.
Så varför tar den inte riktigt?
Kanske på grund av de två saker som filmen säljer biljetter på: att den handlar om Woodstockfestivalen och att den har en briljant deadpan-komiker av nutidssnitt i huvudrollen. Det konceptuella distanserar. Inspirerad av den öppna andan – och med en lite väl religiös förälskelse i epoken – släpper Lee in allt och alla, nu och då. Det blir för gulligt, håller på för länge och fastnar till slut i lervällingen.
Good for you, Ang, skulle en kärleksfull hippie säga, och strunta i att det var mindre lyckat för filmen.