Filmens öppning är råbrutal. Berlin 1967, schahen av Iran är på statsbesök, ett par tusen demonstrerar utanför operahuset. Västtysk polis tittar lugnt på när iranska säkerhetsagenter med sällsynt brutalitet slår demonstranterna sönder och samman – det slutar med en död student, Benno Ohnesorg, skjuten på nära håll av en tysk civilpolis. Regissören Uli Edel växelklipper effektivt mellan den blodiga misshandeln på Berlins gator och ett intellektuellt gardenparty i Hamburg. Ulrike Meinhof läser högt ur en artikel hon skrivit i vänstertidningen Konkret, om schahen, om Iran, om demonstrationerna.
Ulrike Meinhof är på väg att bli en mycket känd västtysk skribent och debattör, snart är hon i raketfart på väg bort från sina vänsterintellektuella vänner, från familj och från barn. Hon går under jorden för att delta i ”den väpnade kampen”.
Hela den tyska studentrörelsen driver allt längre ut mot vänster, Ohnesorgs död får många i den så kallade 68-generationen att helt tappa tron på en demokratisk förbundsrepublik, attentatet och skotten mot vänsterledaren Rudi Dutschke blir ytterligare bränsle för en alltmer aggressiv vänsteranalys. Det är bara lite drygt 20 år efter Auschwitz, många av de gamla ämbetsmännen från Tredje riket är tillbaka i förvaltningen:höga jurister, polischefer, domare, politiker, åtskilligt sopas under mattan.
Det är kallt krig och terrorbalans, det går en mur genom ett delat Tyskland, en järnridå genom hela Europa. Fascister och militärer styr i Spanien och Portugal, militärjunta i Grekland, Italien på randen till inbördeskrig.
”The Baader Meinhof complex” (någon från Nordisk Film får gärna förklara varför i hela världen man valt den engelska titeln framför den tyska, ”Der Baader Meinhof komplex”…?) skissar väldigt effektivt det sena sextiotalets politiska stämningar. Ingen möda har sparats för att vi skall känna av tiden inpå bara skinnet, det är vasst fotograferat, mäktiga scenerier, energiskt klippt, storartat spel. Det bara skakar till i oss, och så är filmen i rörelse – upptrappningen kommer att bli både filmens motor och modell.
Röda arméfraktionen, RAF, går under jorden och förklarar krig mot den unga tyska staten, man ser sig också som spjutspets i väst, i den globala kampen mot den amerikanska imperialismen. Man attackerar amerikanska baser med bomber, man vill slå hårt mot imperialisternas metropoler.
Den stora samlade vänstern fördömer förvisso terrorn, men många flörtar i smyg med RAF, även här i Sverige. Den tyske anarkisten Fritz Teufel säger, apropå den mordbrand Andreas Baader anstiftar, att ”det under alla omständigheter är bättre att bränna ett varuhus än att äga ett”. En retorik särskilt ung vänster har lätt att ta till sig.
Den västtyska staten svarar med alla till buds stående medel. Klappjakten är i gång, den kulminerar tio år senare, under den så kallade tyska hösten 1977.
Uli Edels film följer närmast slaviskt författaren, journalisten och gamle Konkretmedarbetaren Stefan Austs bok med samma namn, en dramadokumentär tegelsten som i detalj berättar RAF:s hela historia (helt omöjlig att gå förbi om man seriöst vill tränga in i den här samtidschocken). Upptrappningen är som sagt filmens tema.
Uli Edel fyller den med mycket realism, mycket action och våld, estetiskt påminner den en hel del om Marcimains ”Upp till kamp”, även om Edel berättar i ett helt annat tempo, med en rasande attack, och betydligt mer markerat skådespeleri; de får ta mycket plats, de får ta ut svängarna, och de spelar med en närvaro och en glöd som man numera rätt sällan ser i tysk film. Det brinner rätt bra, hela filmen, hela tiden.
Får Edel då med sig både det politiska och det rent cineastiska? Ja, han får det, med vissa nyanser dessutom. Både terrorist- och polisschablonen har vi kunnat se åtskilliga gånger tidigare, några gånger för mycket till och med. Vänsterklichén har sällan gjorts så levande på film, Edel försöker ringa in flera av de olika ingredienserna: våldsromantiken, modet, idealismen, politisk hardcore. Han ror hem det mesta.
Man kan välja att se ett lite onödigt esteticerande, med lite för många snygga, coola terrorister, i lite för många snygga coola kläder. Andra värjer sig mot ett nysvärmande för just RAF, en ny våg av mytologisering av Baader, Ensslin, Raspe, Meinhof. Jag tycker farhågorna är groteskt överdrivna. Det är tvärtom rätt tomma terrorliv vi får oss till livs, med avgjort sunkiga, skitiga slut.
Det är stora starka känslor inblandade, det krävs också subtil förståelse för att hitta rätta överspelet, det krävs små, små förskjutningar för att skådespeleriet skall nå ner till skräcken så som vi känner den.
Det är femstjärnigt skådespeleri, rätt av, men tvingas jag välja ut någon i ett särskilt omnämnande blir det Johanna Wokalek som Gudrun Ensslin. Hennes porträtt av Ensslin blir till ett porträtt av hela rörelsen. Det går kalla kårar på både insidan och utsidan.