”Döden är närmare än någonsin – i 3d”. Yep, det stämmer faktiskt. Undertecknad duckar när allt från glänsande metallbultar och brutalt avbrutna plankor till flygande, brinnande racerbilar slungas ut genom duken och känns som om de är en hårsmån från ansiktet. Den fjärde ”Final destination”-rullen – som alla på något sätt bygger på ungdomar med paranormala gåvor – är en teknikseger mer än någonting annat.
Fyra 20-plussare ska ha en kul dag på racerbanan när Nick O’Bannon (Bobby Campo) får en livligt iscensatt vision av en kommande katastrof. Han räddar sin tjej (Shantel VanSanten) och kompisparet plus ett gäng rednecks.
Men den anonyma Döööden är inte nöjd utan kommer för att hämta alla överlevande. Folk börjar avlida på löpande band på de mest bisarra sätt. Liemannen använder sig helt enkelt av allehanda vardagsföremål som av olika slumpmässiga faktorer blir till dödliga faror. Nick förstår att han måste bryta kedjan för att rädda sig själv och sina vänner...
Tänder man på mänskliga kroppar som förvandlas till slamsiga kötthögar i närkontakt med flygande metall, rulltrappor, eld och sten är detta möjligen en upplevelse. Själv tycker jag att bilmekanikern i rutig flanellskjorta som pressas genom ett gallerstängsel tills han består av entrecotestora förpackningsdelar är mer information om vad man kan göra med 3d än vad jag vill ha.
En sörjande svart säkerhetsvakt väcker en smula sympati, men kvartetten i centrum ser så ointressant klonade ut att man inte bryr sig ett smack om de ska leva eller dö.