Den 22 januari 2008 dog skådespelaren Heath Ledger. Han var mitt uppe i inspelningen av regissören Terry Gilliams ”The imaginarium of doctor Parnassus”. Verket var till hälften klart och hade Ledger varit en mindre älskad skådespelare och Gilliam en mindre envis regissör skulle nog hela produktionen ha lagts ner. För att få ihop det återstående materialet i filmen har Gilliam slitit som ett djur. Han lyckades locka Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell att spela versioner av Heath Ledger. Ett drag så listigt och vackert att det inte känns som en nödlösning på något sätt. Snarare undrar jag hur filmen sett ut om Ledger inte avlidit. Historien om den här filmen är trots alltmer intressant än historien i filmen, som tyvärr är väldigt svår att få grepp om.
Doctor Parnassus (Christopher Plummer) reser omkring i moderna London i en teatervagn som ser ut att ha rullat in från en psykedelisk medeltid. Med sig i ekipaget har han sin dotter Valentina (Lily Cole), assistenten Anton (Andrew Garfield) och dvärgen Percy (Verne Troyer). De bildar ett klassiskt gycklarsällskap som ena dagen försöker fånga in lördagskvällarnas utslängda fyllbultar för att de ska delta i deras föreställning, och som andra dagen lurar stressade storköpskonsumenter att våga kliva in i ett alternativt universum. Det är otacksamt och går illa. En dag gör de ett märkligt fynd – dinglande i en hängsnara under en bro gör Heath Ledger entré.
Det behöver knappast sägas att den bilden är kuslig och talande. Med Ledgers rollfigur Tony med i droskan går det bättre för sällskapet. Man lyckas hålla Djävulen, i form av en underbar Tom Waits, på avstånd. En kärlekshistoria får tid att utvecklas. Dessutom får man en någorlunda tydlig förklaring till doctor Parnassus och hur det kommer sig att han reser omkring med sitt imaginarium. Vad ett imaginarium är blir dock inte särskilt klart och behöver kanske inte bli det heller. Det har med doctor Parnassus huvud att göra. Kliver man in i det avslöjas vem man egentligen är och så avgörs huruvida man förtjänar att få sina drömmar uppfyllda. Tror jag.
Inne i Parnassus huvud ligger filmens hela behållning.
Gilliams bildspråk har aldrig varit så levande och lustfyllt som här. Han har tagit animationskonsten, som gjorde honom berömd när han arbetade med Monty Python, och givit den helt nya dimensioner. Inte på många år har jag tryckts tillbaka i min biofåtölj av så ren filmisk fantasi. Av sådan visuell styrka.
Det som händer då man kliver in i Parnassus huvud går helt enkelt inte att beskriva. När Parnassus och hans vagn ignoreras av förbipasserande som stirrar vant in i sina mobiltelefoner kan man inte låta bli att dra en parallell till dagens filmklimat. Terry Gilliams fyrverkeri kommer säkert att väljas bort till förmån för mer vanliga filmer som ”Göta kanal 7”.