Bernard Schlinks tunna, vibrerande nittiotalsroman ”Högläsaren” har fått en alldeles särskild plats i tysk samtidslitteratur. Den delvis självbiografiska romanen om livsavgörande kärlek i krigets skugga blev en bästsäljare världen över och har dessutom använts i skolundervisningen i Tyskland för att öka förståelsen för vad som hände. Dubbel status, med andra ord.

Filmatiseringen gör dessvärre inte boken rättvisa – även om det också är behäftad med hur mycket statusmarkörer som helst. Först och främst ”Timmarna”-regissören Steven Daldry vid rodret, den Oscarsbelönade Kate Winslet som den enigmatiska huvudpersonen Hanna Schmitz och så alla fina litterära referenser: ”Odysséen”, ”Damen med hunden”, ”Lady Chatterleys älskare”…

Men den begåvade Daldry får det märkligt nog inte att svänga alls. Finast är den trevande passionen mellan den 15-åriga tyska studenten Michael Berg (David Kross är ett fynd) som en het sommar 1958 får sitt unga hjärta krossat av den strama, dubbelt så gamla spårvagnskonduktören Hanna. Han läser och läser outröttligt ur all världens litterära klassiker för sin bokälskande älskade, men när hennes mörka förflutna hinner i fatt henne flyr hon från honom.

Åratal senare, då han är ung juridikstudent möts de igen, i en rättssal. Ännu senare – och nu spelas Michael Berg tyvärr av en förfärande träig Ralph Fiennes – möts de två igen genom litteraturen. Allt denna drabbande kärlek, förfärande krigsbrott och eviga sorg gestaltas med en monoton stumhet som går som en röd tråd genom historieberättandet.

Den både bildliga och bokstavliga stumheten genomsyrar också Kate Winslets metod att gestalta sin rollfigurs hemlighet med nästan samma outgrundliga min och stela kroppsspråk hela filmen igenom. Den enda riktigt levande personen är den tyska veteranen Bruno Ganz som gör en övertygande, engagerad juridikprofessor.

All gammelsminkning (borde med få undantag förbjudas) och all dialog på tyskklingande bruten engelska gör inte att angelägenhetsgraden höjs precis.

Det är konventioner som inte borde höra hemma i 2000-talet.