Dokumentärfilmaren RJ Cutlers har följt Anna Wintour, chefredaktör på amerikanska modemagasinet Vogue, i hälarna. Resultatet är ett idolporträtt som aldrig blir närgånget.
September är modevärldens januari. Allt startar på nytt, den viktigaste säsongen står för dörren. Amerikanska Vogue firar med ett telefonkatalogtjockt nummer som av tradition är det hundraåriga modemagasinets mest bästsäljande. Vi pratar många miljoner miljoner sålda tidningar. Och den designer som inte syns i Vogue då – den finns knappast. Över denna mäktiga institution härskar sedan decennier brittiskfödda Anna Wintour. Hon är den oomkullrunkeliga drottningmodern som med bister hökblick vakar över allt från utsjasade och kuvade moderedaktörer, ängsliga designers som nedlägger sina alster som offergåvor vid hennes tron och bisarrt stylade modejournalister världen över.
I den internationella modeindustrin har den 59-åriga Wintour länge varit i fokus. Med sin knivskarpa mellanblonda page, sina svarta solglasögon, sina politiskt inkorrekta pälsar och sina nätt figurnära klänningar – alltid exakt samma stil – har hon signalerat något evigt och tillförlitligt i den trendängsliga och ständigt skiftande modevärlden. Sedan hon blev elakt men förmodligen rätt träffsäkert parodierad av Meryl Streep i ”Djävulen bär Prada” blev hon också en kändis i allt större kretsar.
Dokumentärfilmaren RJ Cutler, som bland annat gjort ”The War Room” (skildrade spelet bakom kulisserna under presidentvalet 1992), har fått en unik möjlighet att följa den mäktiga Wintour i hälarna, rakt in det heliga högkvarteret i en skrapa vid Times Square där Vogue huserar. Under en stor del av den kompetent utförda filmen är det fascinerande att följa den kreativa processen som böljar mellan catwalkarna, tidningens egna fotograferingar och långa sejourer vid ljusborden där de slutgiltiga bilderna väljs.
Men ingenstans tillåts man glömma att det är Anna Wintour som bestämt tonen för filmen och hur mycket som ska avslöjas. Idolporträtt är bara förnamnet. Alltsammans garnerat med roliga scener av bland annat den excentriske medarbetaren André Leon Tally som spelar tennis i Diorkläder (för att ”Anna” sagt att han måste banta.
Även om man får några magra köttben, personliga skärvor av Wintours liv, som hågkomster av fadern som var legendarisk chef över The Evening Standard i London och träffar med dottern som totaldissar mode som karriär, blir filmen aldrig närgången eller det minsta avslöjande på riktigt. Kanske för att den egentliga huvudpersonen blir någon annan; den rödhåriga veteranen och moderedaktören Grace Coddington, som är tidningen konstnärliga och varma hjärta. En skildring av relationen mellan de två engelska kvinnorna, oändligt olika varandra men sammanlänkade i en bisarr maktrelation under eviga tider, det vore ett äkta drama.