Det mesta knakar när gamle fribrottaren Randy ”The Ram” (Mickey Rourke) häver sig ur sängen i sin trailer på morgnarna – eller snarare framåt lunch.
Efter decennier i ringen står han inför ögonblicket då kroppen vägrar vara med om mer.
Men vad har Randy kvar när han inte längre får publikens kärlek?
En dotter han försummat i åratal (Evan Rachel Wood). En vänlig strippa (Marisa Tomei) som tänker på framtiden för sig och sin lille son och inte kan satsa på en Randy.
Ensamhetens iskyla lägger sig kring ”The Ram”.
Ex-stjärnan Mickey Rourke släpar med sig sitt eget sorgliga öde in i ”The wrestler”. Han slår sig och skär sig och blöder och låter sig skjutas med häftpistol. Det är en förnedringsorgie.
Darren Aronofsky följer efter med skakig handkamera och skildrar människor och miljöer kring Randy som hjärtlösa och sjaskiga.
Men det blir inte mer än en ”Rocky” i independentfilmkläder, en förutsägbar och sentimental hjältesaga. Den utbrända stjärnan är en av den amerikanska filmens mest älskade romantiska gestalter. Hans öde har åtminstone sedan 1930-talet skildrats i exempelvis flera ”En stjärna föds”-filmatiseringar, i ”Storstadshamn” (1954), som gav Marlon Brando en Oscar, i ”Tjuren från Bronx” (1980), som gav Robert De Niro en Oscar, och i John Hustons ”Fat City – chansernas stad” från 1972, den film om vilken ”The wrestler” mest påminner.
Vill man göra film om en sådan romantisk kliché måste man hålla sentimentaliten i schack. Tänkte jag, innan jag såg ”The wrestler”.
Aronofsky håller definitivt inte med. Det finns en tendens att tro att filmer var mer romantiska förr. Men ”The wrestler” är snyftigare än alla ovan nämnda filmer. Till och med i ”Rocky” fanns en scen där hans gamla tränare skrek att som Rocky levde var det ”slöseri med liv”. Då Randy förnedras, till exempel av något så gruvligt som att tvingas arbeta i en butik, slår det alltid tillbaka på hans plågoandar, för enfaldiga för att inse ”The Rams” storhet. Aronofsky jämför Randy med Jesus.
Så förväntades man inte hulka ens över försupna filmstjärnan Norman Maine i ”En stjärna föds”. Och ingen manusförfattare skulle ha vågat föreslå Huston en scen som den där Randy och hans dotter i ett förfallet danspalats trår en dans framför halvt nedrasade gardiner.
Varför är den amerikanska independentfilmen så sentimental? I förra årets ”The visitor” fanns samma gråtmilda attityd till amerikansk manlig ensamhet. Det är som om independentfilmaren genom att ställa sig utanför den breda kommersiella fåran tycker sig kunna bre på värre än vad regissörer vågar i de stora bolagens produktioner, där publik och kritik är mer på sin vakt mot manipulation.
Här är inga knep för billiga. Vid ett tillfälle vaknar Randy på sjukhus. In kommer en påfallande prydlig läkare. Han är mörkhyad och bryter när han säger sitt exotiskt klingande namn. Då jag såg filmen väckte namnet skratt i salongen, så det var inte bara jag som uppfattade det som menat att vara ännu ett exempel på hur tokig världen blivit: inte ens en hederlig amerikansk läkare får ”The Ram”.
Det grundläggande knepet i ”The wrestler” är att filmen gjorts till en sorts frälsning av Mickey Rourke. Rourke gjorde några starka insatser på 1980-talet, men slängde bort filmkarriären, bland annat för att ägna sig åt proffsboxning. Randy blir en dubbelexponering, ett porträtt av den fiktive Randy, samtidigt berättelsen om Rourke.
Men är detta en comeback? Rourke har genom Gud vet vilka operationer fördärvat sitt eget ansikte. Han är oigenkännlig, bokstavligen. Dragen är stela.
Jag känner knappt något av utstrålningen han hade när han var ”mjuk tuffing”, för att citera ett filmuppslagsverk, i ”Het puls” (1981), ”Fiket” (1982) eller ”Rumble fish” (1983). Den Mickey Rourke har Rourke själv mosat.
Han var bättre då han var ett original till skådespelare än han är som bara original.