En man och en kvinna råkar på varandra på ett bibliotek. Kvinnan lyser upp, tilltalar mannen kärleksfullt, och säger att hon förutsagt att de skulle ses igen. Han minns inte att han någonsin träffat henne. Hon lovar att förklara.
Njaaa ... hur det förklaras känns det hela tiden som om det skulle behövas en bit till i det pussel som är ”Tidsresenärens hustru”.
Henry (Eric Bana) är ofrivillig tidsresenär. Hjälplös slungas han fram och tillbaka i tiden. Clare (Rachel McAdams) har redan som liten flicka mött och förälskat sig i honom.
Bana och McAdams är ett rätt rart par, och Florian Ballhaus, son till mästerfotografen Michael, ger bilderna en exklusiv lyster. Manuset efter Audrey Niffeneggers bästsäljare är skrivet av Bruce Joel Rubin som vann Oscar för manuset till ”Ghost” (1990), och man känner strävan att återskapa den filmens känsla av en romans mellan kvinnan och mannen som glider förbi varandra, ohjälpligt fast i parallella världar.
Men det har sina sidor att försöka bli gripen av en kärlekshistoria där ena parten aldrig står still. Henry försvinner och kommer tillbaka, ibland från framtiden, ibland från det förflutna. Man har fullt upp med att hålla reda på var han för tillfället befinner sig på sin oändliga tidsresa. Det blir som en filmversion av bondfångarleken med tre kort där knekten far runt: ”Vart tog han vägen, här är han, häng med ...”
Filmen har dock förtjänster som inslag i en romantisk kväll: efteråt har man mycket att tillsammans försöka reda ut.