Vi är ännu inte helt avprogrammerade, de flesta av oss bär fortfarande omkring på den där lilla genetiska koden – det kan vara det som vi mer vardagligt kallar det svenska vemodet.

Det växer ett träd i oss.

Kryptiskt? Ja, men så är det som sagt också krypterat. Under många tusen år levde vi mitt i naturen. I skogen, på slätten, vid havet, på åsen. Under loppet av några få decennier lämnade vi detta i all hast. Halva befolkningen tränger nu ihop sig på en hundradel av landets yta – av 450.000 kvadratkilometer Sverige är 235.000 kvadratmeter skog. Träd.

Varför blev det på det viset? Hur ser längtan tillbaka till naturen ut? Och varför tycks så många unga, som fortfarande lever kvar på landsbygden, önska sig in mot centrum?

Filmaren Jonas Selberg Augustsén tog med sig två kamrater från storstan och åkte hem, till skogen, några mil från Boden i Norrbotten. Här byggde de under en sommar en trädstuga, högt uppe i en tall. Bygget blir till en undersökning, vad är det för motstridiga krafter som drar i oss? Hur påverkas vi av det här kollektiva minnet?

Det har blivit en väldigt rolig, underhållande och stimulerande film, fint fotograferad. En del av den här Norrlandsromantiken, en viss typ av landsbygdstrivia går inte att undvika, ens i bild, men man kryssar rätt varsamt mellan klichéerna. Det blir också lite av en metafilm, ibland känns det greppet helt onödigt.

Varvat med husbygget pratar man Eyvind Johnson, palt och väder, det lilla teamet har träffat en rad tänkare, filosofer, vetenskapsmän; kulturjournalisten Göran Greider, psykologen Owe Wikström, biologen Stefan Edman, medieforskaren Anja Hirdman, biskop emeritus Martin Lönnebo. Alla har smarta, tänkvärda, intressanta saker att säga om den naturliga längtan i oss. Vårt behov av en plats i skogen.

Det skall vara en dokumentärfilm i höst.