Genom att inspireras av leksaksrobotarna i ”Transformers” blev ”Terminator salvation” en gigantisk besvikelse. Genom att inspireras av ”Terminator 3” (i en scen där en pangbrud förvandlas till ondskefull reptilrobot) blir ”Transformers – de besegrades hämnd” en aning mer underhållande än sin gräsliga föregångare.

Kriget mellan de goda robotarna Autobots och de onda Decepticons, blossar upp igen samma dag som hjälten Sam, spelad av den näpne Shia LaBoeuf, börjar på college. The Fallen, en Luciferliknande transformer, har bestämt sig för att suga all energi ur solen. Följden blir att robotarna bankar varandra till skrot i två och en halv timme, med korta avbrott för inzoomningar på Megan Fox navel (första gången hon syns hörs ett könsmoget vrål från de bakre raderna i salongen).

Regissören Michael Bay kompenserar för bristen på handling och dialog med explosioner, explosioner och ännu fler explosioner. Han brukar beskriva sin cineastiska teknik som att ”knulla bilden” och det är precis vad han gör här. ”Transformers – de besegrades hämnd” är så proppfull av slicka dataeffekter och testosterontankad action att den får ”Wolverine” att kännas som en dogmafilm. Efter att tag ger man upp hoppet om att den ska bli spännande och fnissar åt kakofonin. Michael Bay har bara gjort en annan blockbuster som varit lika hjärndöd, ”Bad boys 2”, där bildknullandet också ledde till totalförlamning från halsen och uppåt.