När den lilla föräldralösa flickan är på väg till barnhemmet överfalls hennes droska mitt i stora mörka skogen av tre ruggiga rövare.
Hon blir en besvikelse, inget byte de vill ha. För att få följa med rövarna påstår flickan att hon är dotter till en rik maharadja, beredd att betala en saftig lösen.
Prima skog, ruskiga rövare, charmig flicka, originell design – men vad hände med slutet?
Barnhemmet har en monstruös föreståndarinna som tvingar de svältfödda barnen att skörda sockerbetor av vilka hon gör tårtor till sig själv. Hon måste givetvis på något sätt kuvas.
Men då berättelsen genom fina bilder slingrat nästan hela vägen fram, och det ska göras upp om herraväldet på barnhemmet, bara konstaterar styckets skurk att nu finns i detta drama inte längre plats för ”dom elaka”. Med detta sagt förpassar hon abrupt sig själv ur historien.
I den underliggande boken av Tomi Ungerer fungerar kanske den ironiska knorren. I filmen finns inte den distans som hade kunnat förbereda för en antiklimax. ”Tre rövare” framstår som en berättelse som har mycket, men inget slut.
På duken jublar barnhemsbarnen och glufsar tårta, i salongen har man grund för att känna sig lurad på konfekten.