Ben Stillers andra film i egen regi skildrar en krigsfilmsinspelning i Vietnam, ett ojämnt men underbart metafilmiskt lustmord på Hollywood, skriver Kerstin Gezelius.
Ben Stiller är en smart, modig och tydligen inspirerande komiker eftersom han alltid får sina medspelare att glänsa. Men själv har han en efterhängsen doft av kartong. Nästan hysteriskt rolig med nästan perfekt tajmning. ”Nästan” är ingen hårdvaluta inom komedi.
När han nu för andra gången regisserar själv (efter den ojämna men stundtals sublima ”Zoolander”) har han sett till att omge sig med en drös mer karismatiska skådespelare. Och att mata filmen så proppfull med uppslag att varje litet nedlåtande ”ha ha” kolliderar med nästa tills man, inte direkt skrattar, men åker med på resan i tyst förtjusning.
”Tropic Thunder” är ett metafilmiskt lustmord på Hollywood. En gyttjevandring i smaklöshet och barnslig splatter i oväntad kombination med subtil humor och djup självironi.
Huvudpersonerna, fem skådespelare som alla ska spela i samma Vietnamepos, presenteras i form av fem trailrar som massakrerar fem genrer på ungefär lika många minuter.
Det är kul, men lite för ”smart”. Kartonglukten hänger fortfarande kvar i luften.
Men när karaktärerna börjar träda fram skingras den snart. Den Oscarsvinnande karaktärsskådespelaren som genomgått en pigmentbehandling för sin roll som svart officer (Robert Downey jr). Den bedagade actionhjälten (Ben Stiller), den ökände prutthumoristen (Jack Black), rapparen med det egna läskmärket Booty Sweat (Brandon T Jackson) och den unge, ambitiöse skådespelaren (Jay Baruchel) som förbryllar de andra genom att ha läst manuset. Ambitionen är att spela in ”The greatest war movie ever”. Det vill säga slakta ytterligare en genre.
Bomber fyras av mitt under känsloladdade avskedsscener, skådespelarna bråkar om vem som ska gråta mest, den engelske regissören (Steve Coogan) har tappat kontrollen och huvudfinansiären (Tom Cruise) hotar honom med vidrigt våld om han inte levererar. Regissören bestämmer sig, inspirerad av författaren Nick Nolte, att satsa på gerillastilen. Utsätta skådespelarna för verklig fara.
Det vill säga, det var bara meningen att skrämmas, men snart leker kvintetten Rambo och ”Apocalypse now” i en livsfarlig djungel medan de bitchar med varandra om exakt hur man ska spela utvecklingsstörd för att vinna en Oscar.
Utan att veta om kameran fortfarande rullar, om regissören är död eller levande eller om de ondskefulla herointillverkarna som smyger omkring bland träden har laddade vapen eller inte.
Det finns haha-moment som inte lyfter. Det finns splatter som bara blir tråkigt. Det finns tillfällen när man driver med allt och alla och inte kommer på rätt köl. Men Jack Black och Ben Stiller gör ett digert komedijobb och Robert Downey jr:s förödande eleganta frasering och flytande mimik får ofta hela filmen att liksom svaja till. Den mannen är knark på två ben, i synnerhet när han, som här, inte behöver visa sitt rätta ansikte.
Ändå är det den genuint mångalna insatsen från Tom Cruise som verkligen får nackhåret att resa sig. Här går nästan Stiller för långt i sin iver att lyfta fram andra. Cruises lilla, men mäktig prestation får hans egen att blekna och resten av filmen att krympa ihop till en helt vanlig, om än ovanligt lyckad, helgfars.