Det uppmärksammade mordet inom i Knutbysekten har blivit dramadokumentär. Ambitionerna är goda men resultatet är filmiskt amatörmässigt, skriver Johan Croneman.
Knutbydramat kan vara den mest spännande, märkligaste, konstigaste, sjukaste historien i svensk kriminalhistoria. Förmodligen inte, förresten, men med det sagt: Jag skulle ha suttit som klistrad om så Karin Swärd hade befunnit sig på en stol framför mig och berättat. Sant eller inte sant.
Det är med andra ord en historia som är helt självgående. Vem blir inte förstenad av fascination? Jag vill absolut inte stjäla något engagemang från journalisten, författaren, nu också manusförfattaren och regissören, Karin Swärd (huka er, renässansmänniskorna anfaller), hon har gjort ett samvetsgrant, noggrant, till synes oklanderligt journalistiskt grundarbete. All respekt.
Ibland blir den där rädslan för att inte ha fakta bakom varje fakta – eller dramatisering – ett tungt ok att bära för en film. Karin Swärd vill inte påstå något enda litet, med risk för att inte bottna. Är hon rädd för filmen, för formatet eller kanske för kollegerna? Jag förstår den sistnämnda skräcken, ett enda felskär och vi kommer att strimla henne i bitar.
Men film handlar om att ta risker, bildmässiga, konstnärliga, innehållsmässiga, berättartekniska. Karin Swärd hade verkligen inte behövt huka sig bakom sin ambition. Näst intill dölja den.
Hon är helt enkelt obekväm med mediet. Jag tycker många övergångar mellan fiktion, drama och dokumentär fungerar överraskande bra, men manuset och dialogen och instruktionen blir för klen i sitt filmformat. Journalistmiljöerna är oklanderliga, kanske till och med bättre än på länge i svensk film (och märkligt vore väl annars), och Lena Carlsson är bra som Karin Swärd, Liv Mjönes är kanske bäst som barnflickan Sara Svensson, ändå blir det lite handfallet och tafatt och amatörmässigt.
Det finns något som verkligen fungerar i valet av filmens videokänsla och verklighetens vhs-feeling, det korrelerar perfekt, men det ser också rätt för jävligt ut, ursäkta kraftuttrycket.
Filmen har producerats av TV 4, distribueras av Folkets hus på ett 40-tal digitala biografer – ett spännande försök och samarbete. Snart på TV 4 i tre delar, något längre än bioversionen.
”Vägen hem” blir en tv-succé, vem vill inte titta – och vem kan sluta titta? Jag tror Karin Swärd kan göra dramadokumentär av annan, snart aktuell, journalistik. Kanske till och med spelfilm, så småningom. Hon behöver bara stärka självförtroendet sisådär 430 procent. Svårt att veta varför, men så är det.