Systrarna Vera och Vanja är nattens törstiga drottningar i grova skor och tjocka jackor. Drinkarna får vara, det är färskt blod de kräver. En sen kväll på baren går en av dem lös på en mc-hårding med tatuerad, blodfylld nacke ute på damtoaletten. Resten av det motorburna gänget bestämmer sig för att hämnas sin utsugne ledare.

Det är ungefär det som händer i Peter Pontikis extrema lågbudgetdebut med vampyrtema. De flesta jämförelser med hösten andra vampyrfilm, John Ajvide Lindqvist-filmatiseringen ”Låt den rätte komma in” (premiär 24/10) är inte till ”Vampyrers” fördel direkt. Men en sak har de två filmerna gemensamt: det är en omstöpning av genrens mer traditionella skräcklyxiga estetik. Bägge filmerna odlar ett slags lågmäld, lågintensiv socialrealistisk ton – om än med ganska olika utseende i respektive verk.

Det är inte så förvånande att se att Pontikis har gått Konsthögskolan tidigare. ”Vampyrer” har ett plus, den är fantastiskt snygg med sina mörka, urbana bilder signerade Erik Persson där slitna symboler som regnvåt asfalt, neon, skarpbelysta tunnelbanenedgångar och övergivna parkeringsplatser får ett smått mytiskt skimmer. Ruth Vega Fernandez och Jenny Lampa är också extremt snygga, på det där lite slitna, franska nittiotalsviset med smutsigt hår och tunga ögonskuggor som man inte kan ta ögonen ifrån. Men den stilfulla förpackningen kan inte dölja att det inte finns någon story och ingen vettig dialog som håller ihop ”Vampyrer” what so ever.

Vampyrsystrarna springer och springer och springer lite till i sina tjocka vinterjackor för att komma undan mc-killarna, men de kommer liksom aldrig någonvart. Ibland glömmer de bort att de är jagade och går på Bio Bristol i Sumpan i stället. De säger saker som: ”Åh, kolla in tåget, kom igen! Vi skriker” – och så skriker de jättemycket när tåget kommer.

En enda scen funkar hjälpligt, det är när David Dencik dyker upp som vankelmodig svarttaxichaffis, då blir det lite riktigt spel ett par minuter.

Filmberättande utan fungerande manus blir extra problematiskt om man ger sig på genrefilm, och inte bara nöjer sig med ett vanligt existentiellt drama om svåra livsval. Men nästa gång kanske Pontikis har det också, och då kan det bli riktigt intressant.