För 28 år sedan tog Claire Wikholm och Rolf Skoglund husvagnen rätt in i den skräckförtjusta semestersvenskens mörka hjärta. Åh, vad fan ... dom också! Så lät det framför teveapparaterna 1980 när ”Vi hade i alla fall tur med vädret” med välgörande svärta skildrade hur lätt det går åt helvete på semestern.
Det är lätt att förstå den kommersiella tanken med att repetera konceptet. Det funkade ju med ”Göta kanal” (där tvåan blev mycket fartigare än föregångaren). Det är svårare att förstå om det är bristande omvärldsanalys eller bara ett ovanligt yxigt manus som gör att det numera ärrade paret Wikholm-Skoglund kör i diket med ”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen”. Okej, husbilar är inne. Och?
Själva grundförutsättningen, kalla det klantpappan, är världen mossigaste könsstereotyp som varit second-hand länge efter alla turer med Sunes pappa Rudolf, Homer Simpson med flera.
Storyn går ut på att det numera pensionerade paret ska åka upp till sonens bröllop i Norrland. Hon vill flyga – men maken övertalar sin skeptiska hustru att ta den nyinköpta husbilen. Hur, är helt obegripligt. Men de far i alla fall i väg i en kakofoni av missförstånd, massakrerade älsklingshundar, lyteskomik, plumpa cancerskämt och kräksjuka giraffer.
Det bränner till lite på första campingen när paret konfronteras med några skrämmande grannar i likadana träningsoveraller som robotlikt sippar likör på tältverandan. Hans och Greta är genuint läskiga. Men strax är de bara borta ... Det finns flera sådana påbörjade situationer som skulle ha kunnat bli spännande men bara droppas.
Den hesröstade duon Claire Wikholm och Rolf Skoglund är lysande skådespelare, men inte ens de kan rädda den här daterade och sega road-movien med akut brist på humoristisk dialog med någon slags fräschör. Jag skrattar två gånger och det är när parets bibliotekariesvärson, spelad av Jakob Ericsson, på fyllan men med stort patos redogör för sitt missnöje med omstruktureringarna i biblioteksväsendet. Det är humor med lite finess i alla fall.