Woody Allens ”Vicky Cristina Barcelona” är både en erotikfylld sängkammarfars och en rödvinslummig kärleksförklaring till Barcelona, skiver DN:s Mårten Blomkvist.
I Woody Allens nya, ”Vicky Cristina Barcelona”, är det som om han börjat driva med den tidiga Woody Allen. Minns ”Manhattan” (1979): ett riktigt prestigeprojekt, filmat i svartvitt av ”Gudfadern”-fotografen Gordon Willis, med ”Rhapsody in blue” framförd av New Yorks symfoniorkester. Det var ett verk av en estetiskt kräsen storstadsintellektuell.
I Barcelona flänger Woody Allen, 72, runt och knäpper bilder som en imponerad tonåring på interrailresa. Varmt rött och gult dominerar i fotografen Javier Aguirresarobes bilder. ”Manhattan” inleddes med att Allen satt och letade efter de exakt rätta orden till sitt slutgiltiga Manhattanporträtt. Konstnären i ”Vicky...” är ett skämt. Skaparvånda, schmaparvånda.
”Vicky...” är lätt som luftdraget från en Penélope Cruz-blinkning.
Rebecca Hall och Scarlett Johansson är väninnorna Vicky och Cristina som ska tillbringa sommaren i Barcelona. Vickys släktingar har ett hus där.
Seriösa Vicky är inställd på att gifta sig med präktige Doug och under sommaren studera katalansk kultur för universitetsuppsatsen. Cristina vet inte vad hon vill med sitt liv. Konstnärliga ambitioner spretar åt alla håll.
Javier Bardem är den livsnjutande spanske konstnären som ställer de bägge kvinnornas liv på huvudet. Inom en minut efter att ha träffat dem har han föreslagit flygtur till sin födelsestad, visit vid en staty ”som alltid inspirerar mig”, middag. Sen ”ska vi älska”.
”Han förställer sig i alla fall inte”, säger Cristina. ”Han är bara förställning!” fräser Vicky.
Detta katalanska fenomen vinner den ena och sätter myror i huvudet på den andra. Fast den verkliga förmågan när det gäller att skapa kaos är hans teatraliska exhustru – Penélope Cruz, som plötsligt tycks född att spela galen stalker.
”Vicky Cristina Barcelona” är erotikfylld sängkammarfars inbäddad i en rödvinslummig kärleksförklaring till Barcelona. Woody Allen har återfunnit sin berättarglädje. I de bästa scenerna kan man nästan höra honom fnittra för sig själv när han brer på.
Johansson spanar först in Bardem på ett galleri. Hennes värdpar berättar att han är konstnär. Han har varit illa ute. Han hade en underskön vacker fru. Men förhållandet var stormigt. Till sist – hu! – högg hon kniven i honom. För varje melodramatisk detalj hon får höra naglas den unga amerikanskans blick fastare vid mannen i den röda skjortan. Scenen är typisk för hur Allen gillar att berätta och parallellt parodiera den egna berättelsen.
Skådespelarna rycks med. Begåvade Hall, dotter till brittiska regissören Peter Hall, får oväntat en större roll än stjärnan Johansson, och kan stå inför ett genombrott.
”Vicky...” tar européernas parti, mot det ”puritanska och materialistiska” USA. När Johansson ihop med Cruz släpper loss sin bisexualitet går det inte att låta bli att tänka på hur Allen sedan han blivit tillsammans med förra partnern Mia Farrows adoptivdotter flytt USA för det mindre moralistiska Europa.
I och med att spelplatsen är Spanien får hyllningen till europeiskt egensinne en extra snärt. Zapateros beslut att ta hem trupper från Irak 2004 gjorde inte spansk nonkonformism populär i USA. Fast den associationen är min privata. Allen ser sig nog inte som den som kan driva någon sak. Hans stil är nu så ur takt med tiden att man får leta efter hans namn på affischen.
För min del hör jag dock till lägret som är benäget att ge en film som ”Vicky Cristina Barcelona” extra poäng bara därför att det är så sällsynt med komedier om människor som kan andra sätt att göra bort sig vid ett middagsbord än att fisa.
Mårten Blomkvist