Äntligen har Bergamofödde Erik Gandini tagit sig an sitt gåtfulla hemland Italien, vars regeringschef Silvio Berlusconi skaffat sig rättslig immunitet, satt romer i vad som liknar koncentrationsläger och ständigt leende dansat undan alla små och stora skandaler, med uppenbarligen folkmajoritetens goda minne.

Den har dröjt länge och har med säkerhet varit svår att genomföra, men hans film ”Videocracy” (ungefärligen bildstyre) har varit väl värd att vänta på.

I Italien hämtar långt över 80 procent all sin information genom televisionen. Televisionen ägs antingen av premiärminister Silvio Berlusconis ännu växande medieimperium Mediaset eller domineras av honom och hans parti Forza Italia. På den statliga radion och teven RAI har det italienska regeringspartiet betydligt större inflytande än vad som skulle vara möjligt i Sverige.

Men Erik Gandini går själv förbi det mesta av sådan bakgrundsinformation och sätter med sitt vitala och känsloladdade bildspråk fingret på något betydligt mer svåråtkomligt; sviterna av och psykologin i det han kallar en ”kulturrevolution”. En revolution där i synnerhet kvinnorna exploateras och mysteriöst nog villigt låter sig exploateras, medan Italien halkar allt längre ner på jämställdhetsindex.

Han tar en djupt oroande bakväg in i en leende amoralisk mardröm där det skrivna ordet, den välgrundade argumentationen och de samhälleliga realiteterna knappt längre har någon politisk betydelse. Vägen till framgång, ja, själva livets mening, går genom Berlusconitelevisionens lek- och showprogram. Som det sagts till och med av svenska Italiendebattörer när kritik mot Berlusconi varit på tapeten: Vad är det för fel på att ha lite kul?

En ung grabb tränar kampsport, Ricky Martin-rörelser, går på talangtävlingar och drömmer om genombrottet påhejad av sin mamma. Unga tjejer satsar på att bli ”velina”: 30-sekundersdansare, ”storbystade i stringtrosor” för att hålla kvar tittarna. En medelålders kvinna med rondör strippar framför talangjägare. De tillhör Gandinis mer rörande och oskuldsfulla drömmare längst ner i den näringskedja där makten och medierna lever i symbios.

Det blir desto mindre oskuldsfullt ju högre upp i kedjan Erik Gandini kommer. Han gör ett närporträtt på den obehaglige Fabrizio Corona, paparazzo, utpressare och pratshownihilist, som framgångsrikt drivit den cyniska kärnan i Berlusconiestetiken det närmast naturliga steget längre. Den kände teveagenten Lele Mora, Berlusconis nära vän och granne på Sardiniens jetsetparadis Costa Smeralda, tar emot i sitt ”vita hus” och langar vänligt leende fram sin mobil där fascisternas kampsång ”La giovinezza” fladdrar förbi som ringsignal till bilder av partisymbolen, hakkors och Mussolini: ”Visst är det kul?”

En annan granne på Sardinien har blivit premiärministerns hovfotograf och berättar villigt om vilka bilder som godkänts och vilken hon själv uppskattar mest: den berömda med Berlusconi i ungdomlig bandana.

”Il Presidente”, så kallar sig Berlusconi själv, förekommer endast leende – detta leende! – i officiella sammanhang: på hederstribunen på en militärparad, i täten för en Forza Italia-manifestation, utnämnd till hedersmedborgare i Olbia på Sardinien.

Som ett mått på trettio års förändring av Italiens mentala och politiska stämningar fungerar ”Videocracy” utmärkt, inte minst tillsammans med Sorrentinos också aktuella ”Il divo”. Eller som Gandini sagt om sitt syfte: att inte betrakta ondskans banalitet, utan banalitetens ondska. Kanske är den inte ens så avlägsen oss, som vi gärna vill tro.