Det är sent på jorden. Så sent att hela den mänskliga rasen konsumerat sig – om inte till döds – till en påtvingad exil i yttre rymden. Kvar på den ödelagda, förgiftade och skräpbelamrade planeten finns bara en liten bucklig industrirobot vid namn Wall-E (en förkortning av Wankelmotor LastLyftare Ekonomiklass). Han jobbar på helt enkelt, som han alltid gjort. Paketerar skräp i prydliga fyrkanter, bygger lite, fyndar i avfallshögarna och myser ihop med sin tama kackerlacka på fredagskvällarna.

En tjusig vit, feminin sökarrobot som lystrar till ur-namnet EVA dimper en dag ned på jorden. När ”hon” inser att hennes Adam, den avskavda Wall-E, har en livs levande planta bland sina secondhandfynd, sätts hjulen i rullning i hela universum. Den tjocklagda spillra av människorasen som guppar omkring i rymdskepp, likt ett animerat Aniara, får det häpnadsväckande beskedet att fotosyntesen tycks funka igen efter 700 år och att jorden åter kan bli beboelig.

”Wall-E” är hitmaskinen Pixars mest politiska och genuint konsumtionskritiska film hittills – vad de själva än säger – vilket blir extra spetsigt med tanke på att det är megamultinationella Disney som ligger bakom den.

Förtjusande, fyndig och fantasieggande detaljrik. Ja, det förväntar man sig kanske av Pixar. Mer intagande robotar har dessutom inte synts till sedan radarparet från Star Wars-filmerna gjorde entré. Men förmågan att skapa en elegant och skräpkritisk dystopi på ett så charmfullt sätt är både överraskande och imponerande. Miljömärkt, så klart.