Precis som de tidigare Wallanderfilmerna producerade 2005–2006 inleds den nya omgången med att den första filmen i serien (av totalt tretton) får regelrätt biopremiär, varefter resten kommer på teve.
”Hämnden” är den föga originella titeln och öppnar med att Kurt Wallander firar både födelsedag och nyinköpt hus vid havet. Men strax slår katastrofen till: Ystads transformatorstation sprängs i luften och mörklägger hela stan, samtidigt som det inträffar ett antal mord, till synes helt utan inbördes koppling. Om det inte vore för det brutala tillvägagångssättet – och en Muhammedutställning som orsakat häftiga demonstrationer…
Wallander får händerna fulla: Säpo skickar sitt folk, lika otrevliga som någonsin FBI-killar i solglasögon i amerikanska thrillers medan Länspolismästaren får för sig att beordra ut militären. Och mitt i allt dyker ett par unga polisaspiranter upp (Sverrir Gudnason och Nina Zanjani) och kräver vettig handledning av vår alltmer ansatte polischef.
Här introduceras alltså ett nytt ungt garde, minst lika viktigt som intrigen: de två garanterar ju den gängse konfrontationen mellan Wallanders tilltagande gammalmodighet och den moderna världens krav utanför den sönderfallande svenska modellen. Lägg därtill Lena Endres nyinflyttade, frånskilda åklagare, och det ommöblerade karaktärsgalleriet lovar ett visst svängrum för den framtida intrigfloran.
Om denna recensent inte är helt ute och cyklar tycks man denna gång dessutom ha satsat på en mindre studiobetonad look. Det gäller inte minst Ystadsmiljön: havet syns tydligt utanför polishusets fönster, de stora färjorna glider förbi, och till och med dialekten (”Skicka tvåu bielarr till råundellen”) sitter allt oftare där den ska. Klokt med tanke på att lokalkänsla numera är guld värd och som bekant även tilldrar sig intresse bland utländska filmproducenter: det är i den ökande globaliseringen som det lokala sätts i relief – på gott och ont.
Men inte bara exteriörerna utan också interiörerna tycks ha genomgått en makeover. För av allt att döma nyttjar man nu oftare befintliga lokaler i vanligt dagsljus, i stället för det silade studioljuset bland murriga kulisser som ibland gör Beck-filmerna så (ofrivilligt) tröstlösa för ögat.
Då ska man i så fall också tacka den Oscarsbelönade scenografen Anna Asp, vars blick lojalt synkroniserat sig med Alexander Gruszynskis blåtonade foto. Som när nyansen i Wallanders skjorta plockas upp av klarblå pärmar eller kontorsstolar, vilka i sin tur transponeras till blinkande blåljus eller de blåtonade och flitigt använda korridorerna i polishuset: den plats där poliskollektivets arbete och sammansvetsning praktiseras, gärna under rask och bildbefrämjande gång, ”Vita huset”-style.
På övligt maner avhandlas även diverse nutida politiska komplikationer, från stenkastande demonstranter i Palestinasjalar till rena terroristaktioner. Allt pekar således på att stora världen (än en gång) anlänt till lilla Ystad, i samma stund – det är ju det outtalade kontraktet – som detta aldrig, aldrig får leda till att ondskan på allvar spåras till, låt säga, en i verkligheten identifierbar ideologiskt eller religiöst anfäktad grupp, utan att först så att säga kvalitetssäkras med en garanterat inhemsk ursprungsstämpel.
Det är kanske detta ideologiska upprepningstvång mer än själva serieformatet som ibland ger den där välbekant sövande förutsägbarheten och, om inte annat, en paradoxal trygghet: bara Sverige svenska krusbär har, bara Sverige svensk ondska har.
Nå, Charlotte Brändströms rendering av Wallanderformeln lägger sig stadigt i genrens mittfåra, och ska tas för vad den är, varken mer eller mindre: en bruksartikel som uppehåller kontinuiteten och den kritiska massan i svensk filmproduktion och i den bästa av världar bidrar till finansieringen av mer ambitiösa projekt utanför sagda mittfåra.