Jim Morrisons grav på kyrkogården Père-Lachaise i Paris lär fortfarande vara en av de mest besökta, nära 40 år efter den karismatiske Doorssångarens död. Alla ingredienser fanns hos honom för att skapa rockmytologi i högsta potens.
Ingen egentlig första akt. En barndom höljd i dunkel, en föräldrarevolt i synnerhet mot pappan, en hög militär, senare framförd i freudianska tonarter från scen, ”pappa, jag vill döda dig, mamma jag vill knulla dig!”
Ingen tredje akt. Jim Morrison dog av en förmodad hjärtattack i sitt badkar i Paris 1971 efter excesser i sprit och droger, 27 år gammal precis som rockens tidigare unga döda Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix.
Men väl en andra akt, som delvis inte är en helt angenäm upplevelse att bevittna. Den korta tid The Doors existerade – bara 54 månader – skapade de en alldeles egenartad musik och en lång rad av rockens klassiker: ”The end”, ”Light my fire”, ”L A woman”, ”Riders of the storm”, ”Soul kitchen”, ”Break on through” för att nu bara nämna några. Alla och några till finns med i filmen, i inspelningsstudion eller på scen.
När Tom DiCillo 20 år efter Oliver Stones spelfilm – med en utmärkt Val Kilmer i rollen som Jim Morrison – går till arkiven och gör sin dokumentär väljer han mycket passande ”When you’re strange” som titel.
Ty han var verkligen sällsam, Morrison, i sin kombination av narcissism och självhat, ständigt balanserande mellan stabilitet och energi, mellan romantik och otydlig revolutionär utopi, mellan lysande konserter på mindre arenor och fullständigt katastrofala framträdanden på de allt större, av förseningar, publikförolämpningar, sammanbrott – eller som den famösa konserten i Miami 1969, avbruten av polis, med påföljande parodisk rättegång för att ha blottat sig och praktiserat fellatio på gitarristen Robbie Krieger.
Som för att binda ihop detta giftermål mellan himmel och helvete – för att citera poeten William Blake som gav The Doors deras namn – inleder och avslutar DiCillo dokumentären med klipp ur den besynnerliga film Morrison gjorde 1970, kallad ”HWY: en amerikansk pastoral”. Sällan sedd i sin helhet, tämligen studentikos, ser man i inledningen en på bara tre år förvandlad Morrison – nu överviktig, skäggig, men i karaktäristiska läderbrallor – köra genom öknen i en bil med krossat framfönster och höra rapporten om sin egen död över radion, vinka till medtrafikanter, tanka och i en symbolisk bild täcka över en överkörd och blodig coyote.
Och i avslutningen en utopisk simtur i en azurblå kalifornisk vik, garnerad med lyckligt hipp nakenhet och skönhet.
Dessemellan gör Tom DiCillo mycket gott av den andra akten. Om det musikaliska ursprunget till The Doors särpräglade sound får man veta att gitarristen Robbie Krieger tog med sig flamencoinfluenserna när de möttes på filmskolan i Los Angeles med sina film-, musik- och poesidrömmar. Ray Manzarek tog med sig sin klassiska skolning på klaviatur och hittade basgångarna där: The Doors hade aldrig någon basgitarrist. John Densmore var jazzfreaket på trummor, som också bidrog.
De första två albumen gick extremt fort att spela in. Men i samma takt som berömmelsen ökade steg också producentkraven liksom Jim Morrisons påfrestande missbruk, bristande talbarhet och opålitlighet. Från fem veckor till elva månader mellan album ett och tre, inte att undra på att sångaren som vilade så mycket på instinkt tröttnade och till sitt excessiva sprit- och lsd-bruk lade ett närmast outhärdligt oberäkneligt beteende.
Men bandet och skivbolaget teg och led, beroende som de var av sin oundgänglige sångare.
Först med ”L A Woman”, utgiven samma år som Morrison dog, återvände man till den snabba produktionen. Den blev också ett slags återkomst och ett av deras klassiska album.
Johnny Depps speakerröst berättar bakgrunden till vad vi ser och binder ihop genom att läsa Jim Morrisons egna poem, men det är likafullt de fascinerande bilderna av Morrison själv på scen och utanför som ger ett hum om en man utan kritiskt och kontrollerande överjag, självvalt eller ej.
Med kronologin och det rent politiska landskapet under de turbulenta åren kring 1968–70 blir DiCillo betydligt ytligare, med snabbt överglidande klichéer om ”ungdomsrevolten” och tämligen osmakliga signalbilder av morden på Robert Kennedy och Martin Luther King. Men kanske var det så de utspelade sig i Jim Morrisons huvud när han avslutade sitt rörande och självbekännande poem ”Road days” i Paris:
”Good-bye America/
I loved you/Money from home/good luck/stay out of trouble”.