”Wild child” förvandlar bortskämd tjej till smart ung kvinna.
Vad är det som är så tilldragande med tanken på en bortskämd Malibu-tonåring som ska tuktas på en engelsk internatskola för flickor? Lite old world-pisk mot den där gränslösa, kommersialiserade dumbommen Poppy (Emma Roberts) som tittar äcklat på internatets tegelmassa och tröstar sig med att de åtminstone pratar amerikanska i England. Lite lösnaglar som bryts och smink som skuras bort. Det måste man se.
De flesta som har varit tonårsflickor har dessutom slitits mellan total hedonism å ena sidan och ordning, enkelhet och bildning å den andra. Nästa termin ska mina pennor alltid vara vässade. Nästa termin ska jag rymma till London och bli knarkare och rockstjärna. Det blir något mitt emellan.
Och det är därför ”Wild child”, även om den långt ifrån tar vara på alla situationer och missar flera gyllene tillfällen att bli riktigt rolig, lämnar en trevlig eftersmak. Den siktar på mitt emellan. Driften med engelsmän är tradig men glimmar till ibland, som med den aggressionshämmade gymnastiklärarinnan. Och allt slutar förstås i en old world-new world-romans där fun-loving och vinnarinstinkt möter asketism, te och systerskap. Här fostras inga stjärnor, förklarar rektorn för sin bråkiga nykomling när hon gör allt för att bli relegerad. ”Men smarta, självständiga kvinnor med förmåga att knyta vänskapsband för livet.”
Det blänker till i Poppys ögon av längtan. Det är förstås också en våt dröm för tonårsföräldrar. Att ha råd att skicka den moderlösa ungjäveln på internat och sedan bli tackad för det. Aidan Quinn i rollen som pappan lyckas få det hela att framstå som en fullständigt osjälvisk handling.