”Alla flickor har väl någon gång drömt om att vara prinsessa”, påstår Victorias berättarröst under öppningsbilderna. Har vi verkligen det? Har inte prinsessor mest representerat ofrihet, leda och fula kläder? Tronen, däremot, var frestande. Insikten om att det fanns – och länge hade funnits – drottningar som var regenter, inte bara fruar; att krigsherrarna fick böja knä för Kristina och Elisabet; att blodet trots allt var viktigare än könet. Det var en tanke att bli hög på. I synnerhet när de beordrade arkebuseringar, tog älskare eller agerade härförare i krig.
Tvåtusentalet har frossat i mäktiga kvinnor i kungahus och högadel. Den nyvunna, kvinnliga makten har sökt ett ansikte. Efter Cate Blanchetts lejonleende och mäktiga kindknotor i ”Elizabeth” och Helen Mirrens lågskoklädda värdighet i ”The queen” är det dags för ett helt nytt, avskalat och igenkännbart. Emily Blunts oreserverade ankungeansikte och klara, förståndiga blick väcker en ny, demokratisk tanke: Vi är alla drottningar.
”Young Victoria” är en trevlig liten film om Victorias väg till tronen och till sitt äktenskap med Albert. Regissören Jean-Marc Vallée slog igenom med den trevliga komma-ut-ur-garderoben-dramakomedin ”C.R.A.Z.Y”. Att den här filmen fungerar alls är helt och hållet hans förtjänst. För hur gör man ett maktdrama av någon som är född till tronen och sen får den? Hur gör man kärleksfilm av ett lyckligt resonemangsäktenskap som alla uppmuntrar och som innehåller både passion och intellektuell stimulans?
Vallée har en ovanlig tillit till att det räcker med ganska lite om det görs med ömhet och om man har tålamod att låta en människa veckla ut sin karaktär långsamt.
Den obildade och rastlösa tonåringen Victoria framstår här som en oslipad diamant. Gradvis och nästan omärkligt fasas hon av, i konfrontationerna med modern och hennes makthungriga älskare, i mötena med den gamle alkoholiserade men kärleksfulle kungen, i brevväxlingen med den unge ädlingen Albert, av premiärminister lord Melbournes hovintriger. Hon lyssnar, lär, verkar lättpåverkad tills hon plötsligt står där, förmodligen världens mäktigaste drottning genom tiderna och avbildad på miljoner massproducerade dasstavlor.
Det är ett snyggt jobb av Vallée och Blunt.
Filmen är inte någon helgjuten skapelse som ”Elizabeth” eller ”The queen”. Lite lös i kanten och helt i avsaknad av slut, vilket är ovanligt klantigt. Man kan nästan titta på den bara för att förstå vad ett filmslut är för något. Det är det som den här filmen saknar.
Men skådespelarna är underbara, i synnerhet Jim Broadbent som kung Georg, och när Victoria och Albert äntligen gifter sig, skjuter ihop sina skrivbord och grundar ett av historiens mest dynamiska imperier tillsammans blir man nästan tårögd.
Kyskt, trevligt och så i avsaknad av problem och överraskningar att det nästan blir en överraskning i sig.