En ung man onanerar till Penthouse. Det liknar inledningen till vilken high school-film som helst. Men när kameran sveper över pojkrummet syns flera Frank Sinatra-skivor – på vinyl. Nick Twisp är ingen vanlig sextonåring. Han hör till de kultiverade och verbala men hopplöst ensamma ungdomar som vi tidigare bekantat oss med i Wes Andersons filmer, de som har utvecklat en sofistikerad smak och vantrivs i det dumflåsiga tonårshelvetet. Nick försöker förgäves få jämnåriga flickor att intressera sig för Sinatra och Fellini men möts av himlande blickar.
”Youth in revolt” är baserad på en ungdomsbok av C D Payne – något av en amerikansk version av ”Adrian Moles hemliga dagbok”. När filmen börjar är Nick Twisp både intellektuellt och sexuellt frustrerad. Hans frånskilda föräldrar har mer sex än han någonsin tycks få. När moderns halvkriminelle pojkvän behöver ligga lågt ett tag tvingas Nick följa med på husvagnssemester.
Då träffar han Sheeni, en jämnårig skönhet som också gillar Sinatra. Men framför allt är hon frankofil. Sheeni har bilder av Jean-Paul Belmondo och Serge Gainsbourg på väggarna och drömmer om att flytta till Paris. Hon inleder en sommarflört med Nick men påpekar att hennes drömprins måste komma från Frankrike och heta François.
För att vinna Sheenis hjärta skapar Nick en låtsaskompis: François Dillinger. Den mustaschprydde och kedjerökande rebellen hjälper Nick att bli en badboy, en supercool mauvais garçon. François hjälper Nick ungefär som Tyler Durden hjälper huvudpersonen i ”Fight club”. Efter att ha förvandlat grannskapet till ett rykande inferno jagas Nick av polisen. Sheeni blir imponerad men det verkar krävas mer än brinnande bilvrak och filterlösa Gauloises för att kärleken ska blomstra.
Michael Cera är utmärkt i huvudrollen – rutinerad efter att ha spelat tafatta nördar i både ”Juno” och ”Superbad”. Han har samma pojkaktigt lena karisma som rockstjärnan Beck. Nykomlingen Portia Doubleday övertygar också som den unga existentialisten Sheeni. Hon får en hundvalp av Nick och döper den till Albert (efter Camus). Ännu roligare är Ray Liotta i en biroll som slemmig snut, Zack Galifianakis som den skäggige slusken som ligger med Nicks mor och det obligatoriska indieansiktet Steve Buscemi som frånvarande far.
”Youth in revolt” är söt, skojig och välspelad. Men regissören Miguel Arteta, som tidigare har skildrat emotionellt hämmade män i komedin ”Chuck & Buck”, berättar historien på ett sätt som är mer flamsigt än engagerande. I grund och botten är det bara lånekortet på biblioteket som skiljer Nick Twisp från de hundratals killar som försökt bli av med oskulden i amerikanska komedier sedan sjuttiotalet. ”Youth in revolt” blir aldrig mer än en intellektuellt poserande ”American pie”.