Det är svårt att göra en zomcom (zombiekomedi) efter Edgar Wrights mästerliga ”Shaun of the dead”, en film där kampen mot de levande döda inkluderade diskussioner om vilken Princeskiva som är tillräckligt dålig för att man ska kunna använda den som kastvapen (rätt svar: ”Batman”-soundtracket, absolut inte ”Sign o’ the times”). De popkulturella referenserna duggar tätt även i ”Zombieland”, men den är varken skojigare eller läskigare än sin brittiska föregångare.
Debuterande regissören Ruben Fleischer (vars köttiga efternamn är ett plus) lyckas ändå berätta en hyfsad zombiesaga. Filmen utspelar sig några månader efter att ett virus från en hamburgare ödelagt världen. Den nördige collegestudenten Columbus är en av ytterst få som inte smittats och blivit en zombie. Han klarar sig genom att följa 32 överlevnadsregler – som att undvika offentliga toaletter, använda säkerhetsbälte, inte spela hjälte och alltid skjuta zombier två gånger i huvudet. En dag stöter han på sydstataren Tallahassee, spelad av en testosterondrypande Woody Harrelson, som är en hejare på att döda zombier och älskar twinkies (massproducerade minisockerkakor med fyllning).
Tillsammans med de två vapenviftande systrarna Wichita och Little Rock (alla döper om sig själva efter städer för att undvika vänskapsband som gör det svårare att skjuta den som smittats av viruset) drar de västerut till Los Angeles, som sägs vara zombiefritt. Under färden svetsas gänget samman. Tallahassee får den tolvåriga Little Rock att upptäcka Willie Nelson, hon får honom att lyssna på Miley Cyrus och den blyge Columbus blir förstås kär i den snygga storasystern.
Filmen når sin komiska höjdpunkt i Beverly Hills, där vännerna flyttar in i Bill Murrays hus – ovetande om att komikern fortfarande är i livet. Han briljerar som sig själv, särskilt i en vansinnig scen när alla blir stenade och leker ”Ghostbusters” med dammsugare. Trots liknande upptåg har ”Zombieland” för långt mellan skratten och skriken. Förutom en ytterst obehaglig clownzombie ser monstren tafatta ut – som vanliga statister med sotade ansikten.
Filmens styrka är att den fångar en postapokalyptisk vardag. Tallahassee talar om att ta vara på livets små glädjeämnen. För honom betyder det att slå sönder saker – exempelvis en souvenirbutik för vilda västern-prylar som gänget trashar till tonerna av Mozart. För Columbus betyder det att man ska se ljust på saker och ting; det må vara trist att mänskligheten har gått under men man slipper åtminstone meningslösa Facebook-uppdateringar.