Om en mycket liten subkultur, en minoritet av en minoritet, handlar ”Taqwacore. The birth of punk islam”. Och de som skulle filmas var ett mycket anarkistiskt kollektiv som satte dokumentärfilmarna på prov.
– Extremt frustrerande, vi kunde sitta en hel dag och vänta. Det kanske inte började hända något förrän klockan tre nästa morgon då de kom på att de skulle ha fest. Och det tog oss nästan ett år innan regissören Omar Majeed blev accepterad i gruppen och vi kunde börja göra filmen, berättar Mila Aung-Thwin.
Själva Taqwacore, en fyra år gammal musikrörelse, har en ovanlig historia. En ung amerikan, Michael Muhammad Knight, myntade begreppet taqwacore, som kombinerar punkens hardcore med det arabiska ordet för gudsfruktan: taqwa. Knight skrev en bok med samma namn om ett antal ungdomar som lever under samma tak i Buffalo, New York: punkare, skejtare, skinnhuvuden, feminister. De tillhör samtidigt olika muslimska riktningar och debatterar hela tiden. En ren fantasi, en allegori om personlig frihet och tro, som han först distribuerade i fotokopierad form. Boken har kallats ”En räddare i nöden” för muslimer och har nu översatts till flera språk och resulterat i både en dokumentär och en spelfilm.
Och det som Michael Muhammad Knight fantiserade om blev delvis verklighet. Filmen handlar om den spretiga musikrörelse som växte upp med hjälp av hans idéer. Filmaren Omar Majeed följer bandens improviserade turnéer i USA och Pakistan. I filmen säger en amerikansk imam: ”Ingen musik, inga instrument inom islam.”
Knight svarar att inom islam finns utrymme för tanken, där finns inget som är defintivt rätt, ingen högsta auktoritet. Det finns bara en ständigt pågående debatt om vad som är tillåtet. Vissa säger att det är okej att sjunga, andra inte. Stränginstrument är tillåtet men inte trummor.
Det finns alla möjliga gränsdragningar. Men absolut inget fixerat.
– Och i allmänhet är det de mest högljudda som kommer att prägla vår uppfattning, påpekar Mila Aung-Thwin.
Men när några punkband far till en stor amerikansk-muslimsk konferens för att spela saknas diskussionsutrymme på en bestämd punkt. En av de få kvinnliga sångarna går upp på scenen och konserten avbryts omedelbart.
– Det är mycket svårare för kvinnor att göra uppror inom islam. För män finns det ett utrymme att vara rebeller.
– Flertalet inom musikrörelsen är andra generationens invandrare, ofta från medelklassen, säger Mila Aung-Thwin. De föddes i USA och deras föräldrar har invandrat, de är fångade mitt emellan två världar. Medan Michael Muhammad Knights egen historia som vit amerikan är mer ovanlig.
Som tonåring sökte han sig till den mest extrema formen av islam. Han gick så långt att han övervägde att bli självmordsbombare i Tjetjenien. Men han återvände till USA när han insåg att det hade gått för långt. Han började skolan igen och de enda som inte behandlade honom fördomsfullt var punkarna.
– Jag tror inte att han rikigt vet varför han blev en så extrem muslim under en period, säger Mila Aung-Thwin. En del av förklaringen ligger i bakgrunden. Michael Muhammad Knights far var en av dessa extremistiska ras-separatister som lever isolerade i bergen i USA, troligen schizofren.
Om honom säger Michael: ”Min far var en rasist och en våldtäktsman.”
Medierna vallfärdade till inspelningen; BBC, Guardian och Rolling Stone har gjort reportage om filmen.
– De var ofta nöjda om de fick en bild på en mörhhyad kille med spretande mohawkfrisyr. Själva musiken var inte så viktig, säger Mila Aung-Thwin.
Variationen mellan banden är stor, några band är mycket religiösa och andra knappt muslimer. Bandet Kominas som medverkar i filmen beskriver sin musik som ”Bollywood punk”, ett band kallar sin mix för ”raicore” och utgår från arabisk raïmusik, medan ett annat blandar rap och techno.
De gillar inte att bli jämförda med kristen rock, eftersom den predikar. De här banden gör motsatsen, de kritiserar och ifrågasätter. Och de är drastiska: ”I am the anti-Christ/I am an anarchist.” Sex Pistols stridsrop har blivit ”I am an Islamist! I am the anti-Christ!".