Har ni något hav här? frågar Gus Van Sant. Han står vid balkongdörren med örat mot Nybrokajen, nästan som om han lyssnade efter vågskvalp.
– Det kanske är mer livligt på sommaren, säger han som kommentar till det tröttysta höststockholm.

I morgon tar Gus Van Sant emot årets Visionary Award på Stockholms filmfestival, vilket kan tyckas lite märkligt för en filmskapare som fyller 60 om ett par år, debuterade 1985 och nominerats till flera Oscars. Han är känd för att blanda konstnärligt experimentella filmer med mer kommersiella som ”Will hunting” och ”Milk”. Men få regissörer arbetar också så medvetet och utmanade med ljud och musik i sina filmer. Ett intresse som väcktes redan i barndomen, berättar Van Sant.

– Jag gjorde på ett sätt ljud innan jag gjorde film. Som tioåring hade jag ingen kamera, men en kasettbandspelare. Precis som Jack Kerouac och andra beatnicks gjorde vi fejkade radioprogram och blandband.

När Van Sant började filmskolan insåg han att ljud och, framför allt, musik kunde göra en film så mycket bättre.

– Jag kunde ha en fantastisk Nat King Cole-låt spelandes över filmen.

Han skrattar.

Med tiden blev Gus Van Sant mer intresserad av andra slags ljud än musik. Han berättar om en lokal radiopratare, Richard Francis, som bara spelade ljudkonst i sina program.

– Jag bad honom göra en lista med de stycken han använde. Han gav mig ett blandband.

Flera av kompositörerna från det gamla kasettbandet arbetar Gus Van Sant i dag kontinuerligt med.

– Jag försökte få in dem i ”Will Hunting”, men det fanns inte en tillräckligt öppen ... stämning, säger Van Sant.

I stället fick de mer experimentella ljudbilderna vänta till filmen ”Gerry” (2002). Under flera år hade han spelat in egna ljud med en gammal flerkanalig Tascam-bandspelare. ”Lekt lite”, säger han och rycker på axlarna, ”ljud från staden och naturen”. Mer specifikt än så blir det inte.

– Ljuden du hör i ”Gerry” är från de inspelningarna. Eftersom ”Gerry” är så långsam fanns det utrymme att lägga in annat än vanligt bakgrundsljud som fåglar.

Independentfilmen ”Gerry” rör sig i ett klaustrofobiskt ökenlandskap där förstärkta andetag, skrapande och raspande förhöjer känslan av hetta och förvirring. Man känner den sandpapperstorra halsen och spruckna läpparna – via ljuden.

Filmen ”Elephant” var första där Van Sant använde sig av kompositörerna från blandbandet han fått. Ljudkonstnären Hildegard Westerkamps olika kompositioner flyter in och ut ur den suggestiva filmen som tolkar skolskjutningarna i Columbine.

– Det här är musiker som övergett instrument och jobbar med andra ljud, för att göra musik. Men det är samma sak som att lägga en Beatles-låt över en scen, säger Van Sant.

Skillnaden blir att den ”musiken” kan förstärka andra ljud. I en dusch-scen i ”Paranoid Park” (2006) går strilandet nästan omärkbart över i en porlande ringning. Huvudkaraktären Alex desperata vilja att tvätta bort en händelse ringer i våra öron.

I ”Elephant” leker Gus van Sant även med talet. De jobbade med en stereomick ihop med elektroniska myggor på alla skådespelare.

– Jag ville ha varje röst och ljud väldigt distinkt i varje högtalare i stället för att mixa dem. Det är inte ”korrekt”, men jag gillade det. Jag tyckte att det lät så i verkligheten. Det fascinerar mig att verkligheten låter konstig på film.

Helena Lindblad guidar i Van Sant-land