FÖRRA VECKAN JUBILERADE 68-generationen i På stan. Det kan vara på sin plats att uppmärksamma en annan, mer konservativ, kulturhändelse från samma år. 1968 reste den italienske regissören Luigi Scatini till Stockholm och spelade in dokumentären ”Svezia, inferno e paradiso” (”Sverige, himmel och helvete”) som nu släpps på dvd. Att kalla den ”dokumentär” känns tveksamt. Det var en så kallad ”mondo”-film, en sensationslysten, italiensk pseudodokumentär som sågade det svenska folkhemmet.
Luigi Scatini avskydde inte nödvändigtvis Sverige, men genom att hävda att socialism, sexualupplysning och kvinnlig frigörelse var styggelser kunde man få massor av lättklädda scener att passera den italienska filmcensuren utan klipp. De nakenbadande blondinerna skulle inte behaga den italienska publiken utan fungera som avskräckande exempel.
SÄLLAN HAR EN mer negativ berättarröst hörts i en dokumentär. Redan i inledningen – över vackra flygbilder av Stockholm – förklaras att de svenska barnen är friska men övergivna, kvinnorna frigjorda men olyckliga och pensionärerna ensamma. En glad seniorgympa kommenteras med ett lakoniskt: ”Något ska man ju göra i väntan på döden.”
TILL SKILLNAD FRÅN många andra mondofilmer är ”Svezia …” tjusigt filmad. Vårsolen glittrar på Strömmens vatten när ”Lustskeppet” (ett fartyg lastat med kåta ungdomar) glider ut. Man visar också kondom-
automaterna på det myllrande Kungsgatan, klotterplanket på Plattan (”Viva FNL”, ”LSD mot LBJ”), rumlande studenter på Djurgården, sexbutiken på Birger Jarlsgatan som säljer Porno-phone (”ep-skivan för djärvare sex”), flower power-klubbar (med tjejband som uppträder topless) och lapplisor som extraknäcker som nakenmodeller. Märkligast är scenen som förklarar att det är lagligt att stjäla bilar i Stockholm. Ungdomarna har rätt att använda alla bilar ”som älskogsplats /… /
Sen lämnar de bara bilen eller dumpar den i Mälaren, tillsammans med parkeringsmätaren som de har tömt för att köpa dricka”.
TROTS ATT LUIGI SCATINI vill visa ett sexfixerat, socialistiskt betongsamhälle är filmen mer gullig än chockerande. Även de lesbiska kvinnorna vars ansikten enligt regissören ”vittnar om en svår bakgrund och en framtid i ensamhet” ser entusiastiska ut. Och gymnastikflickorna som studsar fram på hoppbollar längs Sergelgatan är den mest idylliska bild av Stockholm man kan tänka sig.