Att Johan Kling gillar lakoniska kvinnor var uppenbart i genombrottsfilmen ”Darling” där huvudrollsinnehavaren Michelle Meadows satte en ny standard i svensk film för slagfärdiga repliker levererade med stenansikte.
Hans nya älskling, nykomlingen Susanne Thorson, är också en mästare på att leverera repliker med starkt undertryck. Senare i höst syns hon i rollen som eldbesatt tjej mot Bill Skarsgård i ”I rymden finns inga känslor” liksom som en av kvinnorna runt Sveriges mest skandalomsusade trubadur i Amir Chamdins kommande film ”Cornelis”.
I premiäraktuella ”Puss” spelar Susanne Thorson den bärande rollen Katja, en svårt prövad teaterregissör som förgäves försöker hålla ihop en splittrad ensemble på en liten källarteater i Stockholm, samtidigt som hon liksom de flesta andra i gruppen brottas med livet och kärleken. I den brokiga ensemblen spelar hon bland annat mot de två andra Skarsgård-bröderna, Alexander och Gustaf.
Teatervärlden i ”Puss” är en tillvaro som Susanne Thorson, som jobbat mycket med teater i mindre sammanhang tidigare, är rätt väl bekant med. Och rollfiguren Katja är inte heller särskilt främmande, visar det sig.
Vad tog du med dig från de fria gruppernas värld till ”Puss”?
– (skratt) Massor! När jag fick den första provfilmningstexten var det nästan pinsamt. Det var en scen där Katja är ganska upprörd och inte tycker att de andra sköter sig … och där har jag ju varit! Jag har väldigt lätt för att ta saker på stort allvar om de är viktiga för mig. Jag är inte den som missar en repetition, om man säger så, säger en hattklädd Susanne Thorson när vi träffas på en hemlig takterrass vid Stortorget. Gamla stan-bon Susanne Thorson värnar om sina revir.
– För några år sedan gjorde jag en pjäs med Teater Pegaus, dansteaterföreställning med incesttema, som blev mycket viktigt för mig. Jag blev drivande i den och då tappade jag väl perspektivet lite grann. Det var kanske inte lika mycket konflikter som i ”Puss” men jag var helt klart lite väl uppeldad för att vara en av skådespelarna. Det var ju inte riktigt min uppgift förstås, ha ha. Men det ska bli väldigt kul när gänget från den gruppen ser ”Puss”, det sade jag redan när jag fick rollen, skrattar Susanne Thorson och tillägger att hon hoppas att hon numer trots allt har mer självinsikt än Katja och förmåga att ta in andra viljor i arbetet.
Katja är en variant av det klassiska manliga geniet. Hur undvek ni klichéerna om att bestämda kvinnor är bitchiga där män har ”naturlig” auktoritet?
– Som tjej kan man nog känna igen sig i Katja, man är ju ofta van att slå lite underifrån, att det inte alltid finns tid för skämt för att man snabbt måste visa att saker och ting duger.
– En grej med Katja är att hon hela tiden är väldigt lugn, hon tappar aldrig ansiktet. Någon gång kanske det händer, men mest är hon lite som en less storasyrra. Hennes auktoritet ligger i att hon är cool hela tiden och inte tar åt sig av de andra gör. Hon bryr sig inte om taskiga kommentarer. Hon vet vart hon vill komma, säger Susanne Thorson.
Hennes sidoidentitet som utbildad retorikkonsult har också varit en tillgång i jobbet som skådespelerska. Det var föräldrarna, som inte var riktigt lyckliga över att dottern satsade på en så osäker karriär som skådespeleriet, som drev på att hon skulle ha en alternativ utbildning. Något Thorson är glad för i dag, både när det gäller sitt eget arbete och sidojobbet att coacha företagsledare i näringslivet.
Lyssnar du mycket på till exempel politiker med ett professionellt öra?
– Ja, men det är ju det roligaste som finns. Det gör jag jättemycket. Det kan vara väldigt intressant att höra vilka härskartekniker de använder. Man kan vara så fruktansvärt arrogant utan att någon tänker på det. Enkla saker som hummanden, att man avbryter eller
att man inte fäster blicken på den man talar med. Sådant är spännande att studera.
Vad betyder retoriken i ditt eget jobb?
– Själva analysdelen av min utbildning har jag verkligen användning för när det gäller att läsa manus. Men sedan har jag nog en känsla för formuleringar, för nyanser i språket, som är bra att ha i huvudet.
– Men när det gäller att jobba med regissörer är det nog viktigare för mig att känna mig sedd än att analysera exakt hur de säger saker. En regissör kan uttrycka sig direkt och lite hårt, som ”du är inte naturlig”, och jag kan köpa det, bara jag känner att personen i fråga tror på mig.
Att det klickade med Johan Kling var turligt eftersom Susanne Thorson drömde om en roll i ”Puss” redan när hon läste om filmprojektet i en tidning på tunnelbanan.
– Jag var helt säker på att jag skulle vara med i den. Men så gick det några månader och så såg jag i Metro att filmen redan var rollsatt, med bland andra Michelle Meadows och Michael Segerström. Jag tänkte: ”Åh, vad knäpp jag är, jag skulle ju ha varit med i den där filmen.” Det var en extremt stark känsla. Men så ringde plötsligt en rollbesättare och gav mig chans till provfilmning. Konstigt och fantastiskt.
Efter bara några få inspelningsdagar avbröts filmen på grund av sjukdom. Och återupptogs först ett år senare.
Vad betydde det där långa uppehållet?
– Först kände jag förstås, vad fan, min första stora roll … och jag som just blivit varm i kläderna och så. Men egentligen var det rätt positivt att gå och bära på rollen ett helt år. Man får mycket gratis och man får låta någon som Katja verkligen sjunka in, säger Thorson nöjt.
I framtiden drömmer hon om att varva filmer med fler scenuppsättningar. Blir det klassiskt vill hon gärna spela Eliza i ”Pygmalion”.