Jumper

Publicerad 2008-03-25 14:57

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Hoppsiga tricks. ”Jumper” en fena på teleportering men usel på dialog

Betyg 2

Hoppsiga tricks. ”Jumper” en fena på teleportering men usel på dialog

REGISSÖREN DOUG LIMAN och ”Jumper” öppnar sig för en ”Jumper II” i allra sista scenen. Vi får hoppas att någon tar sitt förnuft till fånga.

DAVID RICE (Hayden Christensen) har precis haft sitt livs mest traumatiska återseende, sitt livs näst mest traumatiska ögonblick – han går med ett leende därifrån, med lättat hjärta, mot nya mål och nya äventyr.
När han är i känsligaste tonåren, mobbad och övergiven, upptäcker han sin enastående förmåga: Han kan teleportera sig själv. På ett ögonblick kan han ”hoppa” (han är en ”jumper” alltså) genom tid och rymd, på en grisblink förflyttar han sig från sitt pojkrum i Ann Arbor, Michigan, till toppen av valfri pyramid i Egypten. Om han nu vill det, vill säga.

LÅTER DET TROVÄRDIGT? mer trovärdigt än något annat i filmen. Det finns ett lätt svart stråk över ”Jumpers” första, riktigt bra, tio minuter, sedan kan man inte lura sig att tro på något som vare sig sägs eller görs. Hur gärna man än vill. 

DAVID LÄR SIG TRICKET. Han har i fortsättningen inte svårt för att skaffa stålar, och har man stålar får man brudar, och har man brudar får man självkänsla, och har man självkänsla får man ett bra liv, och har man ett bra liv kan man göra upp med sitt dåliga liv. Allt detta gör David.
Det visar sig också att det finns fler jumpers i världen – och så finns det paladiner. De hatar jumpers, och hatet bygger på någon slags fundamentalistisk gudstro: En jumper leker Gud (anser paladinerna) när han upphäver tyngd­lagar, upplöser tid och rum. Och alla som jämställer sig med Gud måste döden dö.

VÄRSTE JUMPERS-JAGAREN är Roland, en vithårig Samuel L Jackson, som jagar David över hela klotet. Det ser rätt spektakulärt ut några gånger – så varför inte göra det hela tiden!? Bra action bygger på rätt pausering, i ”Jumper” är repetitionen kunskapens moder. Samma visa om igen. Utan paus.
Riktigt övertygande spel kunde kanske äreräddat något litet, men dialogen överträffar ens värsta mardrömmar, och skådespelarna får inte ordning på en enda replik.

Tipsa via e-post

0 . Per sida: