Noah Baumbach är en äkta Brooklyn-hipster med unik förlorarinstinkt. Han älskar förloraren i dig, i mig, i sig själv – i oss alla.
– Det finns så många losers i världen att skildra – vem vill se filmer om vinnare? De är de osympatiska förlorarna som behöver vår sympati, inte de sympatiska vinnarna, säger Baumbach i ett rum på Hotel de Rome under Berlins filmfestival.
– De flesta av oss som lever i den verkliga världen kämpar på med våra små neuroser och våra relationer. Det är svårt nog som det är att komma överens med sig själv – att vara tillsammans med andra kräver egentligen ett livslångt förhandlingsspel.
Baumbach regidebuterade med ”Kicking and Screaming” redan i mitten av 90-talet, men det var först när han hjälpte Wes Anderson att skriva manuset till ”The Life Aquatic with Steve Zissou” (2004) som det lossnade ordentligt.
Några år senare kom hans bitterljuva skilsmässodrama ”The Squid and the Whale” om en dysfunktionell New York-familj som klyvs i små bitar. Laura Linney och Jeff Daniels spelade det intellektuella föräldraparet som är misstänkt lika Baumbachs egna föräldrar – den berömde Village Voice-kritikern Georgia Brown och den smakfascistiska filmkritikern och romanförfattaren Jonathan Baumbach som grundade författargruppen Fiction Collective på 1970-talet.
Ett par år senare regisserade Noah Baumbach det tragikomiska syskondramat ”Margot at the wedding” som någon så träffande kallade för ”Ingmar Bergman på crack”. Hans fru Jennifer Jason Leigh och Nicole Kidman spelar två hysteriskt neurotiska och grälsjuka systrar från en trasig familj.
Med nya ”Greenberg” lämnar Baumbach USA:s östkust för första gången och låter den 44-åriga Ben Stiller vara en hypermodern Dorian Gray-figur i überhipp pottfrisyr och täckjacka med avklippta ärmar.
Efter ett halvt liv i New York återvänder Roger Greenberg hem till Los Angeles för att vakta sin broders hus medan de är på semester i Vietnam. I bagaget har han kraschade musikerdrömmar, en galopperande medelålderskris och mental kollaps. Väl hemma i LA upptäcker han att ingenting är som han minns det. Medan de flesta av hans gamla vänner har gått vidare, står gubbstreetkillen Greenberg fortfarande och stampar på samma fläck. I frustration skriver han klagobrev till American Airlines och Starbucks och uppdaterar citatet ”Ungdomen slösas bort på de unga” till ”Livet slösas bort på människor” och strular till det med broderns unga assisstent Florence Marr (Greta Gerwig), en annan förvirrad själ som drömmer om en sångkarriär.
– Alla mina filmer handlar om förhållandet mellan individer och grupper. Rollfigurerna går igenom förändringar i sitt psykologiska och känslomässiga liv. Min eviga kärnfrågan är: Kan man förändras tillsammans med gruppen – eller är det ofrånkomligt att man måste gå vidare på egen hand? Sånt är jag enormt fascinerad av, säger Noah Baumbach.
Själv har han inget briljant svar på frågan. Men han är plågsant medveten om familjebandens kraft och svårigheten att bryta sig loss från sin uppväxt. Han känner fortfarande skuldkänslor när han läser ”fel” böcker. Kanske var det hämmande att växa upp som son till två intellektuella New York-are som blev höga på postmodernistiska tokteorier på 70-talet. När hans kompisar plöjde kiosklitteratur på stranden, kämpade den unge Noah med Ford Madox Fords ”Good Solider” utan att vara mogen.
I ”The Squid and the whale” är fadersfiguren en megalomanisk, pretentiös och självupptagen egoist som vägrar låta sönerna vinna enda boll i tennis. Kanske fick sonen ett slags revansch. I hipsterkretsar är pappa Jonathan numera mest känd som pappan som hade en cameo-roll i ”The Squid and the Whale”. Noah Baumbachs milda revolt mot uppväxten är att göra känslomässiga filmer. Till skillnad från många av sina Hollywood-kolleger räcker det lilla vardagslivet som kreativ källa. Hans specialitet är att lägga lätt surrealistiska repliker i munnen på neurotiska vardagskaraktärer.
– Man skulle kunna säga att jag tar mycket amerikanska ämnen och mixar dem med europeiska influenser. Jag har alltid haft en dragning till den europeiska filmen. Jag är ett stort fan av franska nya vågen, alla mina favoritregissörer är europeer, säger han.
I subtila ”Greenberg” har även Ben Stiller fått en mer europeisk touch efter sina amerikanska flabbkomedier som ”Den där Mary”, ”Zoolander”, ”Släkten är värst” och ”En natt på museet”.
Baumbach och Stiller kommer från samma judiska New York-kretser utan att direkt känna varandra när de växte upp. Komikerstjärnan tog kontakt med Baumbach ”The Squid and the whale” och erbjöd sina tjänster. I det ursprungliga manuset var Roger Greenberg tio år yngre, men Baumbach skrev motvilligt om för att kunna matcha Ben Stillers faktiska ålder.
– Ben var en stor influens och styrde manuset i en annan riktning, det blev mer förjupat, roligare och sorgligare – som en fantasi och en mardröm, säger Baumbach.
– Det är något med denna rollfigur som jag aldrig har kunnat släppa. Jag har skrivit versioner av honom i tidigare pjäser och manus. Han påminner mig om många av mina nära vänner med kreativa drömmar som havererat, säger Noah Baumbach.
– Precis som många av oss ville han göra något kreativt, men gjorde det inte tillräckligt bra. Denna typ av människor har oftast en story om det där ögonblicket när det inte hände. Det är något rörande och gripande med dessa berättelser från människor som fastnat i en egen myt kring det egna misslyckandet. Greenberg känner att något är uppfuckat, men lever ändå med idén att han aldrig kommer att bli gammal. Greenberg vill fortfarande stå i centrum, det var därför jag gav honom filmtiteln, säger Noah Baumbach med ett varmt leende.
Att han placerat Roger Greenberg i Los Angeles beror inte på att han vill använda staden som en lättköpt symbol.
– Nej, inte alls. Däremot tycker jag att Hollywoods massiva närvaro skuggar det faktum att det är en mycket intressant och kreativ stad. Men visst, även om jag inte velat använda den symboliskt så är det stor humor att Roger Greenberg inte vågar köra i en stad där man måste ha bil. Det fanns också någonting med det där att man är totalt isolerad från varandra, som en egen bubbla bakom bilplåten.
Noah Baumbach skrev manuset i Los Angeles med hjälp av frugan Jennifer Jason Leigh. När paret körde hem efter en middag råkade han ratta in LCD soundsystems ”New York, I Love you, but you’re bringing me down” på radion och drabbades av en intensiv hemlängtan. När han kom hem laddade han ner hela albumet ”Sound of silver”.
– Låten handlade om precis det som ”Greenberg” handlade om – åldersångest, om rädslan för att förlora sin ”edge”, om självmedvetenhet, om förhållandet till en plats. Jag gick genast och köpte hela skivan, den blev som ytterligare en röst, en annan röst om Greenberg, säger Noah Baumbach som lät LCD:s sångare och frontman, James Murphy, skriva filmens soundtrack.
Murphys nyskrivna låtar blandades upp med Albert Hammonds klassiker ”It never rains in southern California”, Steve Miller Bands ”Jet Airliner” och Duran Durans ”The Chauffeur”.
– För första gången använde jag musiken som en aktiv motspelare i filmen. Men jag alltid varit intresserad av hur rollfigurernas smak definierar dem, eller hur de tror att det definierar dem
Kanske gäller det också frisyrval. Förutom att gå ner i vikt, klippte Ben Stiller till med årets frisyrchock i världsfilmen. Så 2010 att det gjorde ont.
– När Ben går in för något så gör han det fullt ut. Många tror att vi försökte sno stilen från Keith Richards, men det var i själva verket Bill Wyman, skämtar Baumbach.
Baumbach lät Hollywood-stjärnan praktisera mekanisk oralsex redan i de första scenerna i mötet med Florence, spelad av Greta Gerwig. Regissören skämtar om att han ville göra ”hot Cinemax”, mjukporr, innan han blir allvarligare.
– Nejdå, tvärtom ville jag skildra lite halvdåligt sex på ett realistiskt sätt, så där lite konstigt som det blir mellan två personer som inte är helt bekväma med varandra. Jag var inte ute efter den där vanliga personkemin utan att det snarare ska skava lite i relationen. Publiken får gärna känna sig lite obekväm, säger han.
– För Ben Stiller tror jag att det är mycket större karriärhot att vara med i filmer om dinosaurer som väcks till liv på ett museum än att göra sexscener, säger han.
Ben Stiller mötte pressuppbådet vid Potsdamer Platz i rufsig kalufs, grått hakskägg och stiliga designbågar. Den 45-åriga Hollywood-stjärnan fick frågor om sin egen mittlivskris.
– Jag tycker att filmens båda rollfigurer känns väldigt trovärdiga. Man skulle kunna säga att livet smyger sig på oss alla. Det finns en känsla av att man har hela livet framför sig. Greenberg inser att så inte längre är fallet. Det är sånt som man måste acceptera, en del av att bli vuxen. Jag har två barn, och barn tvingar oss alla att tänka lite utanför oss själva, säger Ben Stiller.
För Stiller var det aldrig någon tvekan att byta spår från komedier till en mer seriös karaktärsroll – om än med en komisk tvist.
– För mig var det en chans att jobba med Noah Baumbach eftersom jag är ett stort fan av hans filmer. Han gör filmer som inte bara är det gamla vanliga. Han har en sensibilitet som tillåter rollfigurer och skådespelare att vara på duken utan att hela tiden behöva fylla upp hela rummet, säger Stiller.
– Noah förklarade på ett nästan passivt-aggressivt sätt att han ville följa manuset till punkt och pricka. Det blev en riktigt nyttig läxa för mig. För en gångs skulle improviserar jag inte. Istället för att skriva om replikerna så att rollfiguren kommer närmare mig, försökte jag göra mig mer lik Roger Greenberg. Och det var ganska befriande, säger Stiller.
Baumbach och Stiller fick också frågan när de själva skulle bli vuxna.
– Jag ser fram emot den dagen, yes, säger Noah Baumbach.
– Noah ska ha barn, eller rättare sagt, hans fru ska ha barn, säger Stiller.
– Och jag håller på att ta körlektioner, säger Baumbach och ler.
"Greenberg" har premiär fredag 21 maj. Den recenseras här.