Minns ni Jan Lindblad, mannen som kramade tigrar, brottades med anakondor och härmade fåglar? Sveriges svar på David Attenborough. Om inte, finns det en god chans att reparera det nu. I dag har Jan Lindblad Film festival 2010 premiär.
Den har kanske inte samma status som aktuella Cannes-festivalen, men den är garanterat bättre på svensk naturfilm från 60-, 70 och 80-talet. Festivalen är ett examensarbete av Ingela Ihrman på Konstfack.

Varför valde du detta som examensarbete?

– I två år har mitt arbete kretsat kring Jan Lindblad och jag har tidigare gjort en video där man ser vad Jan Lindblad skulle ha sett om han hade blivit uppäten av den anakonda han brottas med på en film från 70-talet. I min generation är det ingen som vet om honom. Vad jag förstår var han en otroligt offentlig person som har farit i glömska, säger Ingela Ihrman, som har satt ihop festivalen som sitt examensprojekt på Konstfack.

Festivalen låter mest som ett administrativt arbete. Vari ligger det konstnärliga?

– Att återanvända ett gammalt material. Det är mitt urval. Det är inte sanningen, utan min syn på saken.

Det är mycket som ska visas, över tio timmar naturfilm.

– Jag fick kontakt med hans son, Jan Lindblad J:r, som också är fotograf och filmare, och fick tillgång till ett stort material av pappa Jans filmer. De är så svåra att få tag på, jag har verkligen letat. Det är ett intressant material och det kanske säger något om hur samhället ser ut nu. Det är ett fyrtioårigt tidsspann och det finns saker som har gått förlorade idag, till exempel hur man ser på tid. Jan Lindblad kunde lyssna på hur regndroppar faller på olika lövverk. Man märker hans uppmärksamhet på det som kan verka obetydligt. Jag kan sakna hans närvaro i det som bara rusar förbi och måste skrika högt i dag.

Det var framför allt på 70-talet som Jan Lindblad dök upp i tv-rutan med sina naturfilmer från exotiska platser som Kanukubergen i Guyana eller Trinidads vindpinade havskust. Men redan på 50-talet hade han turnerat i folkparkerna som jonglör och visselkonstnär. På 70-talet blev Lindblad en av de bäst säljande skivartisterna med visselhitten ”Shenandoah”. Jan Lindblad avled på Sri Lanka 1987 i sviterna av tropikfeber.

Vilken är din favoritfilm på festivalen?

– Anakondabrottningen!. Jan Lindblad valde själv att inte använda den, eftersom han såg det som ett olycksfall i arbetet. Sen är det två filmer där han har porträtterat indianstammar. ”Stone age and white indians” och ”Waianas – flodfolket”. De är intressanta ur ett antropologiskt perspektiv. Kolonianismen finns där. Stammarna finns kvar men de har inte kvar sitt ursprungliga levnadssätt. Det var ju något han förutspådde. ”Fåglar i evigt mörker” är också fantastisk, där ger han sig in i grottor och filmar oljefåglar, säger Ingela Ihrman.

Jan Lindblad Film festival 2010, Konstfack, LM Ericssons väg 14, tTelefonplan, 20-30 maj. Öppet vardagar kl 12-19, helger 12-16. Hela programmet finns på www.ingelaihrman.com