Det finns ett helt batteri med urbana myter om Quentin Tarantino i Stockholm. Han var här första gången som inbjuden till filmfestivalen med ”Reservoir dogs” (eller ”De hänsynslösa”) 1992 och kom tillbaka två år senare med ”Pulp fiction”. Båda gångerna vann han. Andra gången hängde han runt i en vecka och shoppade film på Velvet video och fikade på Hannas deli.

Därefter börjar det bli lite luddigt. Det finns historier om att Tarantino var här och rökte ner sig i en lägenhet ett par år senare. Att han var så ovillig att återvända till USA att det kom en filmbolagsrepresentant och hämtade honom så han kunde färdigställa ”Jackie Brown”. Att han hyrde Skeppsbar för en privat fest och planerade porrfilmsinspelningar med (de ännu mer mytiska) ”nymfomanerna på Gärdet”.

Oavsett vad som egentligen har hänt tjoades och tjimmades det glatt igenkännande när Tarantino kom in i salongen på Rigoletto för en månad sedan. Några high-fives avklarades innan han ställde sig på scenen och berättade om hur mycket han älskar Stockholm och inte minst skivaffären Pet Sounds. Han var här för att göra pr för sin nya film ”Inglourious Basterds” och det var första stoppet på en turné som sedan dess främst kunnat följas genom modebloggar (vad har Diane Kruger på sig på premiären i London, i Berlin, i Sidney?) och genom en fräsch dos Brad Pitt-skvaller lite då och då.

I morgon är det i alla fall riktig biopremiär för filmen som Tarantino beskriver som sin version av ”några snubbar på ett uppdrag under andra världskriget”-historien. Brad Pitt spelar befälhavare för en grupp amerikanska judar som skalperar nazister bakom de tyska linjerna i Frankrike i krigets slutskede. En parallellhistoria utspelar sig på en biograf i Paris.

Tidigare samma dag som filmvisningen på Rigoletto var det löpande-band-intervjuer på Grand Hotel som gällde och Tarantino förklarade att rasism var ett av filmens grundteman.

– USA åkte till Europa för att slåss mot rasismen med en segregerad armé. Det finns uppenbarligen motsägelser och hyckleri där.

– Idén bakom the Basterds är att deras europeiska fastrar och morbröder och farfäder inte kunde slå tillbaka. Men de var de amerikanska sönerna, de kunde, de hade en stark nation bakom sig. Vad som är intressant är det de tar som inspiration. De tar den amerikanska indianen och utför ett apachemotstånd. Och ja, indianerna utsattes för ett folkmord. Så där har du två folkmord sida vid sida.

– Sen, om man tar det ytterligare ett steg finns det en scen med en fyllelek där du får den metaforiska tolkningen av King Kong som USA:s skräck för den svarte mannen. Det är alltså inte bara ”ååh, nazisterna var så onda”.

Språket är också viktigt i ”Inglourious basterds”, nästan 70 procent av all dialog sker på franska och tyska. Plus en fantastisk buskisscen där Brad Pitt försöker prata italienska.

– En av mina favoritscener i filmen är där Bridget von Hammersmark (Diane Kruger) säger ”jag vet redan att det här är en dum fråga men jag ställer den ändå. Kan någon av er amerikaner prata något annat än engelska”. Nej, självklart inte.

– Filmen handlar om språk. Och att strunta i hur språk fungerar, att bara säga att Richard Burton eller Clint Eastwood pratar tyska, det är att slänga bort väldigt mycket spänning och drama. Din förmåga att tala eller förstå språket under andra världskriget kunde innebära skillnaden mellan liv och död.

 Läs mer om Tarantinos Stockholm: Adiam Dymott om sitt möte med Tarantino, Stockholmsmyterna om Tarantino avslöjade, Strage om DJ Tarantinos bästa musikval.