– Vad händer egentligen när en människa träder in i ett sammanhang och får en upphöjd ställlning? Det var en grundfråga som intresserade mig, säger Peter Schildt.

Inför arbetet med ”Tusen gånger starkare” hade han framför allt ”Gökboet” på näthinnan, en film som han tidigare dramatiserat för teatern.

– Jag ser framför allt ”Tusen gånger starkare” som en allegori. Den kunde egentligen ha utspelat sig nästan var som helst, på ett sjukhus eller någon annan institution. Men det är klart att jag förstås blir glad om filmen får publiken att diskutera jämställdheten i svenska klassrum, lägger han till.

Även om han inte vill säga att han gjort en ”skol”-film och drastiskt utbrister att han ”hatar barnfilm” så erkänner han villigt att han sett den franska filmen ”Mellan väggarna”, som prisades och väckte berättigad debatt om det franska skolsystemet, innan han satte i gång med sin egen film.

– Till skillnad från Christina Herrströms bok, som ju utspelar sig på flera ställen, bland annat hemma hos vissa ungdomar, så ville jag koncentrera historien till skolan. Men jag var så osäker på om man skulle stå ut med den slutna miljön, eller om det skulle bli för tråkigt helt enkelt. Men ”Mellan väggarna” övertygade mig om att det skulle kunna bli bra.

Den unga kvartetten som spelar de bärande rollerna kunde alla känna igen sig i grundhistorien om klassen där killarna tar allt utrymme påhejade av lärare som egentligen vet att det är fel men som är blinda för sina egna roller i den maktordning som uppstått.

– Filmen är som en käftsmäll mot samhället, säger Happy Jankell som spelar klassens coola ledartjej Mimmi, som gör sig lite dummare än hon är för att vara populär bland de killar som sätter agendan och avgör vilka som är snygga eller inte.

Hjalmar Ekström, som spelar den charmige diktatorn Ludde, säger att filmen kanske inte direkt var en ögonöppnare för honom men att arbetet med den fått honom att fundera över hur det blir ojämställt i en klass men också hur en ledargestalt som hans rollfigur också kan bli ett offer för sin egen position.

– Det kanske blir lite övertydligt i filmen, men det känns ändå realistiskt, säger Julia Sporre som spelar rollen som Saga, flickan som kommer som en främmande fågel till klassen och blir ombedd av läraren att ”hjälpa” tjejerna i klassen att bli frimodigare.

Judith Weegar, som spelar den blyga berättaren Signe, gillar att slutet inte är ett superlyckligt.

– Det skulle inte vara särskilt trovärdigt om allt förändrades, men vissa får sig åtminstone en tankeställare i historien.