Mixen är apart. Lika delar trimmade B20-motorer, kondiskaffe, rallyrace och drömmar om Något Större bortom landsvägen. ”Rallybrudar” är en svensk feelgoodrulle med sextiotalets Torsby som fond. Pre-Svennis. Teamet bakom filmen har producerat de breda publiksuccéerna ”Göta kanal 2” och ”Så som i himmelen”. Röse – för dagen i puffigt puderblått till matchad ögonskugga – ser närproducerade vardagsdramer som en underskattad genre.
– Sådana här historier om det lilla livet kan räcka rätt långt. Det är trots allt det de flesta av oss lever för. Det behöver inte alltid vara teman som ”Var ligger skatten gömd?” eller ”Vem är yxmördaren?” eller ”Så bombades Pearl Harbor”, konstaterar hon och hamnar raskt på ett sidospår: De där små samhällena som passerar långt under en när man sitter i ett flygplan.
– De får alltid mig att fundera på varför vissa stannar kvar där vi hamnat och är fullkomligt nöjda med det och andra av oss bryter upp och måste ta oss vidare. Den här filmen handlar om några människor som har drömmar som de verkligen vill förverkliga.
Röses rollfigur Ulla har en het längtan efter att få ratta rallybilar. Som veterinärbiträde med ansvar för att snabbt forsla tjursperma för insemination av traktens kvigor får hon körträning i firma-PV:n. Den tröge pojkvännen och den grabbiga omgivningen är dock i det längsta motsträvig inför hennes planer.
Behöver vi livrem-och-hängslen-svenskar extra många filmer om mot-alla-odds-människor, sådana som vågar mycket?
– Jo, vi är ju ofta ganska försiktiga, men sådana här underdog-teman finns i amerikansk film också. Jag tror det är en mänsklig sak, mer än en svensk. Det är ju lättare att identifiera sig med en människa med dåliga odds som vill något än en som sparvarna flyger in i munnen på, ler hon snett.
Röses resa från uppväxten i Vårberg mot teaterscenerna och filmprojekten har inte varit mot alla odds. Hon stöttades av sin jämtska mamma – bibliotekarien – och pappa, verkstadschefen från norska Sognefjordregionen, liksom sina tre storasystrar.
– Ingen har försökt sätta käppar i mitt hjul. Jag är privilegierad, men min karriär är samtidigt ingen present som ramlat ner från himlen. Och jag kan i dag se att de val jag gjort sedan jag bodde i Vårberg har resulterat i en rätt slingrig väg. Ibland kan man hamna i produktioner som inte varit… helt fantastiska, fast vägen har ändå lett framåt.
Hon tror på lust och mod. Mod att våga sig på sådant som man ”inte vet vart det leder”.
– Talang räcker ju bara en bit – det finns så otroligt många skådespelare som är så jävla bra, men ändå inte ”lyckas”. Jag har haft turen att lita på min intuition och hittills har den fungerat. Och ska jag hålla på med det här hela livet så har jag ju rätt mycket tid på mig: man behöver inte göra alla jobb, det är okej att vara ledig, resa eller göra något annat, säger hon och berättar om jordenruntresan hon gjorde ensam under ett år – Australien, Kina, USA – i stället för att skriva på ett nytt Dramatenkontrakt.
Din rollfigur Ulla är rejäl och präktig. Driftigare än karlarna. Är hon nära Eva Röse?
– Det var du som sade präktig (skratt), jag skulle säga kavat...jo, men absolut påminner hon om mig på vissa sätt. Det som var utmanande var att man vet rätt lite om hennes bakgrund. Att få fylla på de luckorna för mig själv och veta hennes syften och inte göra Ulla till en endimensionell person, säger Röse och beskriver hur scenerna som klipps bort efter en filminspelning är ”ett ständigt sorgearbete och gissel”.
– Jag vänjer mig aldrig vi det, man vill ju få plats med så mycket.
Hon har varit med i över tjugo filmer, gjort en massa tv, filmat för Spielberg, trampat Stockholms stadsteaters och Dramatens scengolv, spelat Brecht och Norén, blev Svenska filminstitutets Shooting star 2006 och provfilmade för TV 4-serien ”Främmande fågel” när hon var i nionde månader. Rollen som kriminalinspektör Maria Wern i den serien gjorde hon tre månader efter förlossningen.
Det går att föreställa sig dig som en arbetsknarkare.
– Jo, jo, men jag hävdar att jag faktiskt ser mitt behov av pauser också, säger hon med skärpa. Och de mellanrummen kan vara lika mycket en framåtrörelse, fast de inte ser ut så utifrån. För mig är de livsavgörande. Skulle jag få panik så fort jag inte har ett nytt projekt så fort det föregående är avslutat så skulle jag inte stå ut med yrket.
Att förena rollen som nybliven mamma med skådespelandet oroar henne inte.
– Man pusslar. Det blir små jobbrejs och sedan kan man vara ledig lite längre. Nu har jag inte jobbat sedan i julas, utan kunnat vara mammaledig. Jag har inte så mycket strategier, jag är säker på att allt det där går att lösa. Och jag har försörjt mig själv sedan jag var 12 år, jag fick min första bankbok då. Man får lära sig spara när man får in pengar.
Konkurrenssituationen i hennes åldersgrupp är en annan del av yrkets villkor. Man kan inte göra eller få alla roller. I hennes kompiskrets finns kolleger som Alexandra Rapaport, Frida Hallgren, Lina Englund, Melinda Kinnaman och Sofia Ledarp. Goda vänner – och tuffa medtävlare.
– Vi provspelar ofta för samma roller, men det är faktiskt aldrig något problem. Måste man hela tiden pinka in sitt revir så blir livet nog rätt tufft. Det är en del av min vardag att gå på auditions för roller som jag inte får.
Hon hade Gunilla Röör som mentor när hon gick på Teaterhögskolan.
– Gunilla lärde mig att alla kommer att drabbas av avundsjuka, men den måste ”man spotta ut när man borstar tänderna på kvällen för den känslan leder inget vart”. Och jag tycker att jag kan det – men det är klart att det delvis beror på att jag har häcken full med jobb, tillägger hon.
När Eva Charlotta Röse var yngre funderade hon en del på skådespelarens skilda genrefack och vilket hon skulle kunna hamna i. En som enbart kallas in för roller som stilig donna – eller någon avsedd för de mer självförbrännande, svärtade, gestaltningarna.
– Visst kan det vara ett stereotypt tänkande i castingprocessen för filmer, men jag ser inte det som något stort problem för mig. Vi får väl se vad som händer framöver – jag vill inget hellre än att göra annat än sådana där ”prinsessroller”, säger hon och påminner om thriller-serien ”De drabbade” (2001) där hon spelade Jasmine, ”en väldigt pajad tjej”.
– Och Maria Wern i ”Främmande fågel” har ju inte heller ett så intakt inre. Visst, jag kan se stilig ut när jag anstränger mig, men jag kan också se väldigt neutral ut också. Jag vaknar inte precis med det här på, försäkrar hon och viker ner de halvnorska, puderblå ögonlocken.
Georg Cederskog