Det hänger inga pojkbandsaffischer på väggen hemma hos Ina Holmqvist, som tillsammans med Emelie Wallgren regisserat den Guldbaggenominerade kortdokumentären ”Så nära”.

– Jag brände alla mina affischer och berättade inte för någon under tio års tid att jag hade gillat Take That, säger Ina medan de dukar upp kaffe och bullar i det kombinerade sov- och vardagsrummet i lägenheten i Skärmarbrink.

Också Emelie övergav sina älsklingar i New Kids on the Block för att slippa omgivningens förakt.

– Pojkband har låg status. Och det unga tjejer gillar är traditionellt sett det som har lägst status. Men om man som 30-åring skäms över att prata om något man gjorde när man var 13 … det är intressant, varför väcker det så mycket skamkänslor?

På fjortonåringarna Angelas och Arinas flickrumsväggar är varje millimeter täckt av affischer på det tyska bandet Tokio Hotel. Deras förälskelse i front­figuren Bill Kaulitz är det som för handlingen framåt i ”Så nära”: Första gången vi träffar kompisarna är det bland skrikande fans utanför Sheraton hotell; vi får följa med hem till Rågsved och på pirrig höstlovsresa till Berlin dit de åker för att se sin idol som vaxdocka. Men framför allt kryper kameran tätt tätt intill Angelas och Arinas vänskap och rosenröda drömmar om en tillvaro bortom vardagens gråtoner.

Gjorde ni filmen för att ge tjejfans återupprättelse?
– Vi är inte så intresserade av fankultur egentligen. Det vi ifrågasätter är varför det inte finns någon som gör film om tjejers intressen och tar deras känslor på allvar, säger Ina Holmqvist och Emelie Wallgren fyller i:

– Varför skriker de? Varför är de så upprörda? Vad är det de känner? Problemet när fankultur diskuteras är att det alltid handlar om en grupp. Man ser inte individerna.

– Och man ser framför allt inte styrkan, tillägger Ina med emfas. Det finns så mycket energi hos de här tjejerna. En otroligt stark kraft som får dem att styra upp de mest konstiga projekt. Och det handlar egentligen väldigt lite om de faktiska killarna i bandet.

Nej, Tokio Hotel-Bill fungerar egentligen mest som en projektionsyta, en ouppnåelig docka som tjejerna själva kan bestämma över och fantisera om. Eller identifiera sig med. Pojkband har alltsedan Beatles långhåriga revolt experimenterat med en feminin fram­toning.

– Det var ju samma sak med Take That. De är så jävla bögiga! Jag älskade Mark Owen som hade superkort magtröja och var väldigt feminin. Efteråt har jag tänkt att jag nog identifierade mig med honom mer än att jag ville vara med honom. Androgyna Bill Kaulitz i Tokio Hotel går inte heller att placera in någonstans. Det är inte så stor skillnad på honom och på vaxdockan på Madame Tussaud. Man vet inte vad som finns där bakom, det kan man själv bestämma, säger Ina.

Även Angela och Arina genomskådar glimtvis sin hjälte – i en scen dissar de hans syn på tjejer och tröstar varandra med att han nog kommer att mogna. Risken är förstås att tjejerna då vuxit ifrån (drömmen om) honom, inte många skyltar med sina pojkbands­älsklingar efter tonåren.

– Men det är inte ett problem för tonårstjejer att vara fans. Ändå får vi frågor som ”hur har de hamnat i det där och hur ska de ta sig ut?”, berättar Emelie.

– Och folk blir ju aldrig oroliga när någon älskar fotboll och Zlatan och vet allt om honom. Det känns hälsosamt medan folk tycker att det här är något destruktivt, suckar Ina.

– Tjejerna tränar sig också i att analysera människors beteenden, och det är lätt att känna igen senare i livet. Vi har känt igen oss väldigt mycket i tjejerna fast vi är dubbelt så gamla, medger Emelie skrattande och sträcker sig efter en bulle.

Prismotiveringarna som duggat över ”Så nära” framhåller just hur nära regissörerna kommit tjejerna. Så naturliga som Angela och Arina är framför kameran tycks filmarna ha reducerat flugan på väggen-tekniken till en ynka flugfjärt.

– Det största jobbet är att få dem som är med att lita så mycket på en att det blir en magnetisk filmisk upplevelse, säger Emelie apropå duons arbetsmetod.

– Men i det här fallet har det inte varit svårt över huvud taget, tillstår Ina. Vi fick väldigt bra kontakt från början och tjejerna har utgått från att vi förstår precis hur det är.

Regissörerna är märkbart uppspelta av framgångarna – deras farhåga att ingen skulle ta dem på allvar om de gjorde en film om pojkbandsfans har minst sagt kommit på skam. Men mer än något annat ger de ett samspelt, snudd på symbiotiskt, intryck. De klickade konstnärligt redan första året på Dramatiska institutets regiutbildning. Nu går de sista året och har fullt upp med sin gemensamma slutfilm. Den har arbetsnamnet ”The quiet one” och följer en 6-årig flicka som är nyanländ i Sverige och precis har börjat första klass.

– Sexårsåldern är också en gränstid, en spännande ålder. Om man då byter land och inte har något självklart språk i det nya landet, hur gör man sig förstådd och skapar sin identitet? Vi är väldigt intresserade av den inre världen, av fantasier och låtsaskompisar som kan komma och hjälpa i mötet med det nya, säger Emelie.

– Det kommer att bli en superfin film, utbrister Ina och studsar nästan i soffan. Vi har bara filmat utifrån sexåringarnas värld. Om några vuxna är med är det bara som röster eller ben. Det är fantastiskt, de är verkligen komplexa karaktärer, något som annars bara vuxna tillåts vara på film.

Ilskan över att barn och unga ständigt avbildas på film men väldigt sällan hörs är deras främsta drivkraft, ”där har vi ett kall”.

Frågan om de planerar att fortsätta jobba tillsammans känns vid det här laget överflödig.

– Det är ensamt och slitigt att vara dokumentärfilmare. Vi blir dubbelt så starka tillsammans, säger Ina Holmqvist.
De är övertygade om att samarbete är det bästa, kanske det enda sättet att slå sig fram i en hård och mansdominerad bransch. Och det gäller att satsa stort.

Ett manifest för nästa år, året då de för första gången ska stå på helt egna ben, finns redan på pränt.

– Vi har startat ett konstnärligt växthus som vi kallar ”Mycelium". En grupp kvinnliga konstnärer som är verksamma inom det audiovisuella fältet och som alla har gått ut nyligen eller ska göra det. Då behövs ett sammanhang där man kan stötta och inspirera varandra att sikta högt.

Mycelium?
– Det är ett underjordiskt nätverk av svampar och det häftiga är att det kan ändra form. Det kan vara väldigt litet och få plats i en nöt, men man har också upptäckt att mycelium är världens största nätverk, förklarar Emelie Wallgren och Ina Holmqvist fortsätter animerat.

– Svamparna kommer upp – plopp! – och sen finns de överallt och tar över världen, säger hon och bollar med en blick över kaffekoppskanten tillbaka frågan till Emelie.

– Nu kanske vi är en liten valnöt, säger hon, men vi är på gång.