Allt handlar om hur man blir presenterad. Min introduktion till Colin Firth kunde inte ha varit sämre. Han var fortfarande alldeles fjunig och fager och spelade rollen som Vicomte de Valmont i Milos Formans version av Chorderlot de Laclos mästerverk ”Farliga förbindelser”, bara ett år efter att John Malkovich hade gjort underbar slarvsylta av rollen i ”Farligt begär”. Det var dömt att misslyckas. När han sen dök upp som Mr Darcy i Austendramatiseringen ”Stolthet och fördom” missade jag därför årtiondets romantiska händelse. Jag märkte bara att mina väninnor började svimma till höger och vänster.
Några år efter ”Valmont” var Colin Firth en av de mest avgudade männen på jordklotet.
Så långt får man beundra Formans framsynthet. Men han skulle fortfarande vara en usel Valmont. Utom möjligen i de sista två scenerna när han börjar få en antydan till moralisk ryggrad. Firth är ingenting utan sin moraliska ryggrad.
En sån byggs inte så lätt. Varken på film eller i livet. Det handlar om att känna sig själv och hitta en nyanserad balans mellan drivkrafterna inombords och drivkrafterna som styr världen.
När kung George VI håller sitt stora radiotal till folket i slutet av ”The king’s speech” är känslan av triumf nästan outhärdlig: för honom själv, för hans talpedagog som lotsat honom från en stammande misslyckad prins till en vältalig kung och för oss i publiken som följt deras kamp. ”Du stammar fortfarande på w”, säger talpedagogen med leende ögon; mest för att dölja sinnesrörelsen. ”Det var för att de skulle veta att det var jag”, svarar kungen kort och grumligt med Firths typiska, nasala fnysning.
Det är en bra, klassisk Firthreplik, full av både självförakt och orubblig självkänsla på en och samma gång. Han vet vem han är. Han kanske inte tycker att det är mycket att ha, men han tänker i alla fall inte orka slösa ett ögonblick på att låtsas vara någon annan.
Det är en egendomlig utgångspunkt för en skådespelare, som låtsas vara en ny person tre fyra gånger om året, men alla roller som har gjort honom berömd utstrålar den här olidliga paradoxen. Jag kan inte föra mig bland folk men jag vet vem jag är (”Stolthet och fördom”). Jag har en tröja med en stickad älg och en slips med snögubbar på mig men jag vet vem jag är. (”Bridget Jones dagbok”.) Jag vet att hela huset tror att vi ligger med varandra men jag vet vad jag gör, jag målar en tavla och jag är inte skyldig att förklara mig för någon (”Flicka med pärlörhänge”). Jag är en inbunden voyeur och dålig på att leva, men jag vet vem jag är. (”En enda man”) Jag stammar och framstår som efterbliven, men jag vet vem jag är. (”The king’s speech”.)
Det skulle naturligtvis inte räcka för att göra honom till en romantisk superstjärna om han inte dessutom alltid lyckades förmedla att han vet vem han älskar. Om inte den där styrkan byggde på en kännbar svaghet, om inte den berömda svarta blicken i själva verket är alldeles nötbrun och öppen och det krökta, hånfulla leendet lätt spricker upp i ett ömsint flin.
Colin Firth har blivit en fenomenal karaktärsskådespelare av det finkalibrerade och gripande slaget, men när han inte hittar de här rollerna, de som ger den rätta inramningen till hans bärande paradox, verkar han inte ha någon ryggrad alls.
Då blir hans nyanserade spelstil bara diffus och löses upp i ingenting. Man vill inte se honom förödmjukad eller alltför svag. Det blir inte sorgligt eller attraktivt på något spännande sätt när han gråter eller onanerar i ett badkar som i ”Tillbaka till Yorkshire”. Det blir bara unket. Eller smaklöst, som när Atom Egoyan castade honom till sin misslyckade thriller ”Sanna lögner”. Där fick Firth trycka i sig droger, bära sjuttiotalsmustasch, ligga med prostituerade, banka en killes huvud mot betongen, försöka ta Kevin Bacon bakifrån, bli avvisad och förnedrad och nästan strypa en kvinna.
Han fick kort sagt fritt spelrum för att en gång för alla utplåna bilden av honom som den stolta och mystiska Mr Darcy som fortfarande nämns i var och varannan artikel om honom. Inklusive den här.
Det går inte att utplåna Mr Darcy. ”Stolthet och fördom” är långt ifrån hans bästa verk, men det var den första rollen som matchade just hans skådespelartemperament och moral. Darcy-karaktären höll ihop det flytande hos Firth och gav honom oväntad inre styrka. Den har också, nu femton år senare, gett honom tre hundra grupper på Facebook med namn som ”I suffer from the Mr Darcy syndrome and it has fucked up my love life” eller ”Jane Austen should be executed for inventing Mr Darcy”.
Det enda Firth kan göra för att befria sig, och gör framgångsrikt om och om igen, är att mutera och neutralisera Mr Darcy, ständigt försöka föra honom lite närmare verkligheten och lite närmare sina beundrare. I ”Bridget Jones” gör han honom till en fullständigt normal, träaktig (och alldeles, alldeles underbar) advokat i älgtröja. I ”The king’s speech” har han blivit en helt vanlig kung med talfel och aggressionsproblem. Men ryggraden är densamma.
En av Firths mer udda egenheter eller gimmickar som skådespelare är att han nästan alltid verkar lite störd över någonting. Den där stirrande blicken han fäster på kvinnan han älskar är inte bara förälskad utan också irriterad över alltings tramsighet. Så länge män peppas till självförtroende i stället för självkänsla och så länge kvinnor misstar det de vill bli för det de vill ha kommer ingen bli lycklig, tycks han säga. ”Mr Darcy” skulle inte kunna föreställa sig något fånigare än en kvinna som är kär i en man som inte finns.