Venedig. Plötsligt står det en blekhyad skotsk alien med smaragdgröna ögon i trädgården till ett venetianskt palazzo på badön Lido utanför Venedig. Katherine Matilda Swinton är klädd för en promenad på catwalken, snarare än ett möte med ett gäng morgonrufsiga journalister. Hon sportar en superblond syntfrissa, skyhöga svarta pumps, en gråviolett sidenblus och ett postmodernistiskt barocksmycke med pärlor och gnistrande stenar som designats av Alber Elbaz för modehuset Lanvin.
– Jag har några fina klädmärken; har haft tur med mina vänner. Eftersom Alber älskar det här större-än-livet-modet är hans smycken oemotståndliga för en sådan här film, konstaterar Tilda Swinton och fingrar på det stora konstverket som hänger kring hennes giraffliknande hals.
– Och skorna håller mig vaken på sådana här tillställningar. I flip-flop-sandaler skulle jag somna direkt, säger hon och ler.
Den androgyna kameleonten från ”Orlando” har bytt skepnad ännu en gång. I Luca Guadagninos tragiska melodram ”Kärlek på italienska” (”Io sono amore”) spelar hon Emma, en ryskfödd kvinna som gift in sig i en av Milanos högborgerliga kapitalistfamiljer. Som boss för tjänstefolket styrs hennes liv helt av plikten att ordna överdådiga fester och middagar.
– Jag spelar alienrollen. Jag tänker på henne som en främling i en instängd miljö, en utomstående som söker sin plats i världen. Hon är som en rysk jakttrofé som hennes stenrike man har hämtat hem från en av sina resor. Emma är lite som Ibsens Norafigur – även om jag inte skulle kalla henne ”desperat hemmafru”, säger Tilda Swinton.
Det ödemättade kärleksdramat triggas i gång under familjens Recchis årliga julmiddag då klanens ålderssvage patriark släpper en liten bomb. Hans idé om hur det krisdrabbade gamla familjeföretaget ska drivas vidare efter honom tar hela familjen på sängen. Samma kväll introduceras Emma för sonens unge vän, kocken Antonio. Samtidigt som hennes dotter Elisabeth lever ut sin lesbiska läggning börjar Emma leva ut sin passion för den vackre Antonio. Det slutar med solskensbelyst vaniljsex bland blommor och bin i Liguriens magiska landskap.
– Vi ville göra en naturlig film i alla avseenden, fri och upplyftande. Det finns en tendens att erotiska filmscener ofta ser otroligt plågsamma och stela ut. Jag tror att det har att mycket att göra med filminspelningarnas ramar; skådespelare måste koncentrera sig mer än vad man vanligtvis gör i sängen. För mig var det i alla fall underbart att ligga bredvid Edoardo Gabbriellini i Edens lustgård, säger Tilda Swinton.
– Filmen handlar om kärlek som en revolutionär princip. Det är som om dotterns lesbiska uppvaknande leder Emma att återupptäcka sin egen sexualitet. Efter 25 år har livet i denna fejkade och teatraliska överklassmiljö gjort att hon tappat kontakten med sina naturliga instinkter, säger hon.
I en värld av plastikoperationer och Botoxinjektioner är Tilda Swinton en onormalt naturlig filmstjärna som sällan sminkar sig utanför jobbet. Men det ska inte ses som någon protest mot Hollywoods skönhetsideal, hävdar hon.
– Man är som man är. Om jag har makeup så ser jag ut som Emma Recchi eller en dragdrottning. Jag tycker helt enkelt att det är ganska obekvämt med smink, men jag använder det gärna som en mask när jag jobbar. Jag är inte särskilt intresserad. Så det har mer med lathet än mod att göra, säger hon och ler igen.
För Swinton är ”Kärlek på italienska” inte vilken dussinfilm som helst. Efter hennes långa Hollywoodutflykt med filmer som ”Michael Clayton” (där hon belönades med en Oscar), ”Burn after reading”, ”Narnia” och ”Benjamin Buttons otroliga liv” är Swinton tillbaka i den europeiska konstfilm där hon en gång började och där hon fortfarande har sitt hjärta. I mitten av 80-talet inledde hon sin karriär som musa till den brittiske avantgarderegissören Derek Jarman. Tillsammans hann de göra sju experimentella filmer innan Jarman dog i aids 1994.
Swinton blev snabbt en kritikerälskling som bland annat belönades för bästa skådespelare för sin roll i ”Edward II” på Venedigs filmfestival. Hennes mer publika genombrott kom 1992 i Sally Potters filmatisering av Virginia Woolfs ”Orlando” där hon spelade en adelsman som välsignades av Elizabeth I, bytte kön och levde i 400 år av brittisk historia.
Idén till ”Kärlek på italienska” fick hon och regissören och vännen Luca Guadagnino redan i slutet av förra seklet. Det tog elva år innan den premiärvisades på Venedigs filmfestival 2009.
– Filmen föddes ur vår gemensamma längtan tillbaka till en gammal europeisk film som känts begravd sedan länge. Vi ville återuppväcka en filmkonst som bygger på stil och form, snarare än handling och dialog. Film som riktar sig till sinnena och som försöker skildra rollfigurernas inre landskap, säger Tilda Swinton.
Visst, ”Kärlek på italienska” är ett godisregn för cinefiler. Här finns tydliga spår av melodram-kungen Douglas Sirk och Alfred Hitchcock, men också av italienska mästare som Antonioni och Visconti. Någon beskrev till och med filmen som ”Visconti på syra”.
– Kanske det, men vi skildrar inte Viscontis gamla överklassmiljö, utan mer en hemlig högkapitalistisk miljö som är avskuren från resten av samhället. Vi valde att skildra en familjedynasti som blev rik på kriget, och försökte ladda den med emotionell sprängkraft. Vi ville att filmen skulle handla om beteende. I någon mening är alla offer. Vem kan döma någon för att hon är sann mot sina känslor? Inte jag, även om jag har lättare att relatera till dottern Elisabeths historia än Emmas, säger hon.
Swinton beskriver gärna ”Kärlek på italienska” som en melodram som inte är melodramatisk.
– Vi pratade mycket om Tolstojs Anna Karenina och andra ryska romaner och uppfann därför en rysk kvinna i historiens centrum. Jag älskar det ryska. Min mormor bodde i Ryssland så jag har alltid haft ett ryskt tema i mitt huvud. Ryssland påminner mycket om Skottland. Mina barns far tyckte att Moskva var precis som Glasgow på 40-talet.
Tilda Swinton föddes visserligen i London, men bor sedan länge i den lilla kuststaden Nairn, nära Inverness. Den av naturen rödhåriga aktrisen har alltid varit en stolt skotsk hembygdspatriot som vårdar sina rötter. Hon tillhör en av Skottlands äldsta familjer som kan släktforskas hela vägen tillbaka till 1000-talet. Under uppväxten flyttade familjen runt på olika arméförläggningar där hennes far bossade. Swinton menar att den militära miljön lärde henne disciplin och att resandet vidgade hennes vyer. Numera brukar hon jämföra filminspelningar med soldatliv – med den skillnaden att hon slipper riskera livet.
Efter åren på flotta West Heaths flickskola i samma klass som Lady Diana, jobbade Swinton som volontär på skolor i Sydafrika och Kenya. Därefter läste hon statsvetenskap och engelsk litteratur i Cambridge. Under de senaste åren har hennes privatliv väckt lika mycket uppmärksamhet i de brittiska tabloiderna som hennes insatser på filmduken. Under många år delade hon sin tid mellan dåvarande maken John Byrne och den yngre tyske konstnären Sandro Kopp, som hon numera lever ihop med.
Mycket omtalade är också Swintons hemmagjorda filmfestivaler. För två år sedan hyrde hon bingohallen hemma i Nairn och visade favoritfilmer för byborna – till priset av en sockerkaka. Förra sommaren drog hon en mobil biosalong med 80 sittplatser genom skotska högländerna. Festivalen var en hyllning till filmkonsten under rubriken ”En pilgrimsresa” – en stilla protest mot multiplexbiografernas världsherravälde.
– Jag fick idén från tiden när jag bodde i Afrika. Där fanns det mobila biografer som turnerade över halva östkusten med en gammal repig kopia av en västernfilm som visades på ett lakan uppspänt mellan två träd. Alla kom, det var fantastiskt!
De skotska myndigheterna blev så imponerade att de skickade henne och filmfantasten Mark Cousins att kurera en skotsk filmfestival i Peking. Plötsligt satt kineser på rissäckar och åt fish’n’chips som slagits in i The Scotsman medan de såg Lynn Ramseys ”The ratcatcher” och Michael Powells ”I know where I’m going”.
Under det närmaste året får vi se henne i Lynne Ramsays filmatisering av Lionel Shrivers bästsäljare ”Vi måste prata om Kevin”. I boken försöker en förtvivlad mamma att förstå hur hennes son kan vara skyldig till en skolmassaker. Swinton kommer även att spela mot Isabelle Huppert i Ulrike Ottingers horrordrama ”Die Blutgräfin” efter manus av Nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Tilda Swinton spelar baronessan Erzsébeth Báthory som söker sina familjerötter och sugs in i dramat kring den Habsburgska kungafamiljen i Wien. Lika mycket som hon älskar att prata om filmkonsten, lika lite gillar hon att göra pretentiösa utläggningar om skådespelarkonsten.
– Ofta har jag en ganska klar idé om vem rollfiguren är, säger Swinton. Men jag är inte ett dugg intresserad av att höra folk som pratar om skådespeleri. Jag ser på mitt jobb som ganska vetenskapligt och metodiskt, inte som någon hokuspokus eller magi. För mig handlar det om att klä ut sig och spela.
”Kärlek på italienska” har svensk biopremiär i Stockholm och Göteborg
i dag, fredag.
Läs mer om Tilda Swinton som modeikon här.
Läs recensionen av filmen här.